den 5 December 1864. Ådle yngling! hastigt gick du bort Till ditt rätta hem i fadrens hus. Ljuf din lefnadsbana var, men kort, Kort som en hviskning uti trädens sus. Stilla i Decemberqvällen Din ande höjde sig från jordens grus, Till sitt urhem, ofvan stjernepellen, Att stråla der i oförvanskligt ljus. Ack! när vi se en stjerna i det höga Strålande från himlahvalfvet ner, 0, låt oss tro, att då det är ditt öga, Som ned ifrån sin himmel på oss ser. Sörj ej fader, fast din son är borta, Gråt ej moder, fast han var dig kär! Lifvets stunder äro ju så korta, Kortare dess glädje ändock är. Ty anden skall ju dock engång befrias Ifrån sitt stoft, och utur skyn Bortkasta manteln som Elias, Och sen försvinna för vår syn.