Guds styrande hand. (Af Sophie Bolander). (Forts. från N:o 47). 5 sade fruntimret och tryckte hans hand i sina. Mannen smekte mildt de små harnen. Ni älskar barn?4 frågade fruntimret. Obeskrifligt, min fru! Förlusten deraf låter oss kanske känna vår ömhet större än under sjelfva ägandet, utan fruktan för mistningen. Jag anar nu hvilka lidanden ni måste erfarit, och jag ber er förlåta att jag nyss i okunnighet derom, upprifvit sår, hvilka borde skonas. Ni är långt ifrån att ana hela bitterheten af en förlust sådan som min, en förlust, hvilken förbytt det lyckligaste äktenskap till en fortfarande kamp mot sorgen och saknaden. Nu nedträdde kaptenen till passagerarne, lugnade dem med den tröstande underrättelsen att ovädret stillnade, himlen ljusnade och fartyget befann sig i ett vatten utan skär eller grund; att således inga rimliga skäl till fruktan förefunnos, ehuruväl fartygets rörelser ännu torde komma att kännas valdsamma och störande för de mindre sjövane. Detta budskap verkade tillfredsställande. Alla ansigten klarnade och alla sinnen ljusnade. En och hvar började draga sig ur den tumultariska Gud välsigne er! Jag vågar icke säga merak,