Det är vår! Nu bcehöfva vi icke sörja för vi bara hafva flickor, far. Det var en karl här och gaf oss honom. AÅm karl? ÄV flickan g galen, mor? Vicke våt! Uss! Vicke våt! sade gossen, skakande sina små fötter och sträckte armarne mot Gunla såsom för att bli lyftad upp från golfvet. Anders märkte nu att det af hans drypande kläder uppkommit en flod, som sträckte sitt lopp långt fram på golfvet ända till den plats der barnet stod. Vore du min, skulle jag nog lära dig att inte pjunka för våta fötter. Men ännu en gång, mor, hvarifrån kommer pojkbytingen ? Modren berättade hvad som händt. tJaså, sade Anders då hon slutat, vår Herre tyckte väl att vi inte hade nog mänga förut. Och det säger du som vore det ingenting att kläda och föda en till. Vicke äta, Vicke mat! sade barnet. Der har vi det! Ata och mat, och aldrig annat. Du får laga att vi få pojken på socknen, ty vi kunna inte behålla honom. Ja, ja, mor, ska så, ska så! Men inte kan vi skicka honom på socknen i i qväll, och mat måste han ha. Jag känner jag, hvad en tom mage kräfver. Oeh den läderli4å siskaren tog fram ur skåpet hvad bäst der fanns af Guds galror. tog den enda skorpan som huset hade, bröt den i en skål mjölk, satte gossen på sitt knä, (sedan han först utbytt den våta tröjan mot en torr) och matade honom, mellan det han sjelf åt. (Lorts.)