Möller lade, djupt rörd, sin dotters hand i den redlige norrmannens, uttalande öfver dem sin varmaste välsignelse; Henny dolde sitt ansigte vid Thorssons axel, blygt bekännande, att hon älskade honom. Hon trodde så, åtminstone; ty aldrig förr hade hon för någon man erfarit denna känsla, som hon erfarit alltifrån första ögonblicket hon såg den unge norrmannen. Thorsson, förtjust öfver denna öppna och oskuldsfulla förklaring, tryckte den rodnande mön allt fastare intill sig och tog, i modrens åsyn, förlofningskyssen från hennes friska läppar. O, hvad hon var skön i detta ögonblick och hvad de båda kände sig lyckliga! Nu, utropade Arne, kan jag då få erbjuda min hjelp, utan fruktan för afslag. Äf den blifvande äkta mannen och mågen kan Henny och hennes mor emottaga allt, utan att rodna, hvarken inför sig sjelfva eller andra. I det fallet äro vi at olika tankark, svarade fru Möller mildt. Af min måg . . . min dotters make skall jag en gång kunna mottaga mina återstående dagars lyckliga lott, innerligt tacksam för hans godhet; men ingenting af min dotters trolofvade. Någon olycka ... derifrån himlen bevare oss ... emellertid — någon oförutsedd händelse kunde lägga hinder i vägen för en förening. Tänk, då huru illa, om Henny och jag hade vandt oss vid ett godt, som sedan icke kunde fortvara!... Nej, låtom oss förblifva i vår torftighet, intill den dagen, då ...