lingar, som ännu skådade lifvet i guld och rosenrödt? Också voro de, såsom man plär säga, i sjunde himmelen. Dock icke alla. En fanns, bland de många, som icke tyckte sig vara ens i någon himmel alls — och denne ende var Thorsson. Han stördes hvarje ögonblick af tanken på den stackars Henny, som satt der borta, i det låga och trånga rummet, och arbetade medan andra svängde sig i dansen, strålande af ungdom och glädje. O, hvilken dubbelprydnad skulle icke Henny varit, på den granna balen, der Jenny Kalm — Arne måste tillstå det för sig sjelf — onekligen var den vackraste, i hans tycke! Hur skulle icke Jenny och Henny, dessa båda tvillingstjernor, strålat bredvid hvarandra! ... hur skulle de ej hafva täflat om skönhetens pris! Naturligtvis dansade Arne med Jenny — så många danser hon för honom hade lediga — och talade mycket med henne; ty hon var ju hans värds dotter; men hon märkte med förtrytelse och icke utan en viss stickande smärta i bröstet, att han var förstrzdd. Med den hos qvinnan vanliga, fina instinkten varsnade hon mer än väl, att, hur nära än hon var honom personligen, ingalunda var hon föremålet för hans tankar, hvilka, hon märkte det ganska väl, sväfvade långt bort. eEn flicka i hans fosterland! .. En äldre kärlek! suckade hon med Axels Maria, och en tyngd lade sig öfver hennes bröst, så att hon var långt ifrån glad. Leendet på hennes anlete var konstladt och det ystra skämtet på hennes läppar ha