bar på en kraftfull arm, den ädle Herakles den barnsliga oskulden. Sköna förbund! — Men mwänffapens bild är det idel Se der borta wid kullen binder wingårdsmannen rankan wid almen. En klok förening! Det fasta bär det smidiga och nyttiga, för att åt menniskan bereda den ädlaste frukt. Men är detta ej ett förbund, stiftadt af menniskohänder? sade ynglingarne. — Defs mål är winning. CEkulle ej winstocken, med drufwor belastad, lätt kunna sönderslita det stödjande trädets grenar, och dess breda löf qwäfwa almens blad? — Skön är bilden — det är bilden of menskliga kraftens förening fill borgerlig ge: menskap, få att det nyttiga deraf uppstar. — Men wänskapens bild är det idel! Vänffapens själaförbund har intet i himmelen och på jorden, hwarmed det fan förlifag! ropade ynglingarne. — De stodo i twenne unga ekars förenade skugga. De betraktade de höga och kraftfulla träden. Hmilken herrlig wext! fade de. — Deras rötter slingra fig fast i hwarandra; deras hufwuden uppsträfwa i en lika höjd till himmelen, och motsta gemensamt stormen — och om han blir dem öfwermägtig, så kunna de blott gemensamt falla. — Uv här bilden af war wänjtap? frågade ynglingarne. — De sågo på hwarandra, deras ögon glänste, och de omfamnade hwars andra i de manliga ekarnes skugga. Krummaders Parabolen. ZZtJI—— At AA