Den danska minister listan är nu officielt utkommen och upptager följande namn och värdigheter: geheimekonferensrådet C. A. Pluseme konseljpresident och utrikesminister; geheimekonferensrådet, kammarherren grefve C. Moltke minister utan portfölj; geheimekonferensrådet F. F. Tilliseh inrikesminister för konungariket Danmark; generallöjtnanten C. Ir. Jlansen krigsminister; kammarherren Quaade minister utan portfölj; amtmannen öfver Aabenraa, Nordborgs och Sönderborgs amt E. S. VB. Heltzen justitieminister för konungariket Danmark; amtmannen öfver Husums och Bredsteds amt samt Overstaller og Overdiggreve i Landskaberne Eidersted og Pelworm kammarherren C. G. V. Johannsen minister för hertigdömet Slesvig; direktören i nationalbanken och fungerande chefen för statistiska byrån, konferensrådet dr phil. C. G. N. David finansminister samt örlogskapitenen O. H. Litken marinminister. Justitieministern Heltzen öfvertager tills vidare ministeriet för kyrkooch undervisnings-väsendet i konungariket och konseljpresidenten Bluhme ministeriet för hertigdömena Ilolstein och Lauenburg. Dagbladet innehåller: Efter hvad som säges ämnar den nya regeringen träda i direkt förhandling med Preussen och Osterrike om ett vapenstillestånd och fred. Det berättas, att grefve Carl Moltke, åtföljd af kammarherre Quaade, ämnar begifva sig till Berlin och Wien, men om detta är mer än ett rykte kunna vi icke afgöra. I Köpenhamns-tidningen Dagstelegraphen läses: De i danska armten tjenande svenska ofsicerarne ha genom en dagordre förbjudits att bära de i svenska armeen reglementerade sablar, på hvilkas fäste svenska riksvapnet finnes stämpladt. Orsaken till dagordren är förmodligen den behandling, som blifvit de i tysk eller rättare preussisk fångenskap fallna svenske officerare till del. Prins Fredrik Carl skall neml. hafva frågat desse ofsicerare, om de svurit danska fanan. På svaret ,nej säges han ha anmärkt: ,Då ären j ju mördare och skola bli behandlade derefter. Om man än icke kan ge den preussiske öfverbefälhafvaren rätt häri, är det likväl ett stort fel, att icke taga ed af främmande officerare, innan man gifver dem anställning i armeen. Till Köpenhamn väntas i dagarne 50 engelske frivillige, hvilka vilja på egen bekostnad deltaga i fälttåget samt sörja för sin equipering. Anledning till den i Köpenhamn inträdda ministerkrisen kan svårligen sökas i meningsskiljaktighet mellan konungen och hans ansvarige råd2