— Och hvarföre är det löjligt? frågade Nora med blossande kinder. — Derföre att det är opassande och oförenligt med qvinnans bestämmelse, samt skulle leda till så mycken oordning, att jag riktigt förvånar mig öfver att en så förståndig flicka, som jag ansåg mamsell Stein vara, kan ha fallit på så befängda idter. Härmed gick fru D— in i det andra rummet, och Nora vandrade hem med en känsla af outsäglig bitterhet i hjertat. Då hon betänkte huru alla hade orättvist och skoningslöst bedömt hennes försök att skapa sig sitt uppehälle — huru förändrade fadern och grannarne blifvit, hvilka alla visade henne något, som bra mycket liknade förakt, då svällde hjertat af harm; och nu — till råga på allt detta, stod hon utan arbete och beskyddarinna. Nora gick öfver Katharina kyrkogård och stannade vid moderns graf. Hon lutade sig mot det enkla korset och gret — gret dessa hopplöshetens och modlöshetens tårar, som orättvisan framkallar. Sedan Nora en stund stått så öfverlemnad åt sin inre bitterhet, blef det liksom litet ljusare inom henne, och hon framhviskade en bön, hvarefter hon fortsatte vägen hem. När hon trädde in till fadern, lyftade han icke upp hufvudet för att, som fordom, helsa henne med ett ömt leende, eller en vänlig nick, utan låtsade som han icke såg henne. — God dag, söta pappa, hviskade Nora, då hon stod bredvid honom, med en röst både mild och sorgsen.