Ur dessa minnens rot ha sfjutit opp Wår andliga kultur, wäårt lif, war ära Och denna starka, sunda samhällskropp, Som Lag och Religion ännu uppbära. De store dödes saga lefwer än På fjell, pa jjö, i undangömda dalar Och föder stora tankar, store män, Om hwilta werlden med förtjusning talar. De hafwa lefwat, pröfwat mer än wi, J hardhändt kamp med lifwet som med döden Och deras handlings djerfwa poesi Dem lyftat högt utöfwer alla öden. När tidehwarfwet, som ett upprördt haf, Röt utaf smärta, wräkte sig i fasa, De stöljdes bort, — men ur martyrers graf Steg opp befriaren — steg Gustaf Wasa. Han är en huswill, fridlös yngling då, När han sig kastar midt i stridens hwimmel; Men tankar, glänsande som stjernor, gå Båd opp och neder på hans pannas himmel; Han känner i fin ande den mission, i Den röst of Gud, fom mäktigt honom drifwer Från dalkarlns lada mot en konungs tron OÖch mot det werk, fom standande förblifwer. Han låg och frös och swalt i uljwens bo, Han mäfte gömma fig i björnars iden; Men han war stark i Gud och i den tro, Som enfam föder allting ftort i tiden. Som Moses, i wildmarken gick han ut Att med fin ftora uppgift fig försona; Men, när han wände åter — då, till slut, Befanns han wärdig bära kungakrona. Hon låg på marken, nedstänkt af det blod, Som Christian utur kröningsbägarn stänkte Från thronen, hwilken pa schawotten stod, Der spiran som en bödelsyxa blänkte. Hwem skyller ynglingen, att han tog opp Ett diadem, som bländade så föga? Han war ju Swerige, war dess framtidshopp, Dess själ, def arm, def öra och dess öga. Husfader, ställde nu han om sitt hus, Tog äfwen till hårdhandsken när det gälde; Ty allt behöfde hjelp — allt war i grus, Styfsinta barnen straxt ej nacken fällde. De knorrade, de hamrade på swärd; Men Gustaf tog sitt husfolk djerft i kragen; Han kände slägten och hwad den war wärd, Han sjelf war ju ur samma klippbrott tagen. Och det war karlatag, som togos då, Emellan Kungen och hans forna like; Men huru skönt war dramats slut ändå, Ett lugnadt hjeltefolk, ett ordnadt rike. Allt sedan har det folket troget gått Med fina store konnngar i döden Och tälsamt, undergifwet, fromt och godt, Det burit mer än menskligt härda öden. Alt menskligt werk dot helgas bör i Gud, Om det skall länge lefwa uppå jorden; Och Gustaf hörde, lydde andans bud, Att blott på Guds granitgrund bygga norden, Hwars inre war fom ett åskslaget träd, Af blixten träffadt ifrån Vatikanen, Hwars folk — af wantrous frost angripen säd — War blott ett tjenligt mulbet åt kaftanen. Och derför Gustaf djupt i själen from, Till ny, till helig fejd sitt folk uppbudar Och går till Westerås att nedsla Rom, Dess munkehärar och dess helgongudar Och siyggelserna i dess klosterhus — Och tänder, i dess ställe, i hwar boning, Hwart bröst, hwart tempel Jesu Christi ljus Med trones lif, med kärlek och försoning. På detta rum då reformatorn stod, En ny S:t Göran trampande på draken, Det ju war här, han, med apostelns mod, Till slutet förde ut den stora saken. Nu, efter tvenne seklers lopp, i dag Han träder äter hög bland fädrens söner, Ur bronsens famn, med segrande behag, Mött af det frälsta folkets warma böner. Du folkens och Du konungarnes Gud, Högtlofwad uti himlen och på jorden, Som honom walde till Ditt sändebud Att wärna, srälsa, att befästa Norden. Om wåldets wilda swallwag slär wår strand, Om wi emot oss sjelfwa en gång rasa, Bewara Gud i nåd wårt fosterland, Wäck då på nytt bland oss en Gustaf Wasa! — 33:dje delen af A. Fryrells Berättelser ur — — 2 ww FT Pr (AV ———— — ä— — —