(Berättelse, till en del grundande sig på en Gotl. folksägen, af Alf). (Forts. från föreg. N:o). Stor var uppståndelsen och bedröfvelsen i Hamra och Oja Socknar, när messfall der inträflade på sjelfva juldagen och då snart derefter förspordes, att Hr Christen på julaftonen rest från sitt hemvist, för att fara till Hamra att predika, men sedan under det häftiga yrvädret, som rasade julnatten, försvunnit utan att något spår kunde, oaktadt alla letningar och eftersökning var, upptäckas efter hvarken honom eller hans dräng, som åtföljt honom, eller hästarne eller åkdonet. Hans hustru och barn voro utom sig af sorg och ej blott pastoratsboarne, utan alle, som kände den redlige Hr Christen, deltogo deruti. Den tiden predikades 4:ra dagar Jul, Påsk och Pingst. Första bestyret blef alltså för Hr Christens familj att förhindra det icke messfall skulle inträffa de nästföljande juldagarna och hos grannpastorerna i Wamlingbo och Gröttlingbo anhålla om predikohjelp, tills Dom-Capitlet hunnit förordna någon prest till Öja. Juldagarna blefvo alltså sorgedag: ar i Öja prestgård det året, men några dagar efter det Julens predikodagar slutat, anlände ett par raska Öländska fiskare från Böda, som för hederlig vedergällning åtagit sig det vådliga uppdraget att färdas till Gotland öoch från IIr Christen, som väl förstod i hvad bedröfvelse hans hemmavarande befunno sig, föra helsningar och bref.