Fördom och förnuft, i (Forts. fr. föreg. N:o). Åter gick dörren upp och in trädde föremålet för deras anklagelser. Brita störtade emot Nora med de orden: — Kan du neka för att du kommer ifrån bokbindar Engström? Nora rodnade starkt och qvarstod på tröskeln. — Kan du förneka, fortfor den gamle mamsellen, att du varit med honom på verkstaden och att du der tillbringar ett par timmar hvarje afton, sedan din far gått till hvila? Säg, kan du neka till allt detta? Nora hade nu blitvit lika blek som hon förut varit röd. Fadern betraktade dottern först med bestörtning, sedan med vrede; och då hon fortfor att tiga, utbrast han: — Hör du inte att man angriper din heder? Iar du intet ord till ditt rättfärdigande? Ljudet af sadrens uppretade röst verkade ögonblickligt på Nora. Hon upplyste sitt sänkta hufvud och såg lugnt på fadern sägande: — Pappa, jag behöfver icke rättfärdiga mig; ty jag har ingenting ondt gjort. Det är verkligen sanning att jag hvarje afton, sedan pappa somnat, gatt till Engströms och der tillbringat ett par timmar, men hvad ärerörigt ligger deruti?