Några dagar efter ofvanbeskrifna händelse inträdde kapten Storm till gubben Stein. Nora var borta. Sedan han helsat, kastade han sig ned i den hårda pinnsofsan, utropande med ett uttryck af otålighet: — Nu torde jag kunna upplysa farbror om orsaken till Noras vägran att göra lifvets seglats med mig. Hon har redan valt sig en styrman, ehuru han just icke kan föra henne i äktenskapets hamn. Det är, ta mig attan tusan skam, att se, huru de fördömda qvinnfolken föredraga att segla under en dålig flagga framför en hederlig. Farbror har just en hygglig dotter. — Hör på, Storm, jag tål icke att man talar illa om min dotter, och jag ber dig vara så god