det svaga ljusskenet, under det att hopp och fruktan omvexlade i hans hjerta; hopp, att ljuset skulle föra dem till land och menniskoboningar; fruktan, att onda andar med dem drefve sitt spel och att ljuset blott vore ett irrsken, som skulle föra dem allt längre bort och störta dem i större fara samt sedan spårlöst försvinna. I hvarje ögonblick fruktade han, att det skulle slockna och dö bort och han höll derföre ögonen oaflätligt fästade på detsamma, men det slocknade icke. Ju längre man kom framåt, ju tydligare framträdde det och strålade med allt högre klarhet. Slutligen såg man, att det kom utur en kyrkas fönster och man upptäckte gårdar, der äfven ljus voro tända. Nu var man således på land och säker för det vilda hafvet, som förut med sitt ofantliga djup gapat under de resande. Ilastigt utropade Presten: Underligt har Herran Zebaoths starka hand ledsagat oss! Det är ju Hamra kyrka (så hette hans annexkyrka). De hafva redan tändt upp ljusen och säkerligen vänta de redan på mig, som rest hela natten och icke vetat hvar jag varit. Israels Gud har bevarat mig, hans högra hand har fört mig. Skynda på, Pehr! De trogna kamparne skola snart få hvila. Sedan du släppt af mig vid kyrkogårdsporten, kör du till Stormbs (gården närmast invid Hamra kyrka) och sätter in dem der samt ser till att de bli väl fodrade. Skall ske, kära far! svarade Pehr, glad i hågen att ändtligen se slutet på den vådliga färden. 8 Snart var man framme vid kyrkogårdsporten, der Presten steg af, tog sin under åksätet förvarade lilla väska, innehållande handbok, prestkragar och åtskilliga småsaker samt skyndade in genom den upplysta, af folk redan syllda kyrkan till Sacristian, der han i hast påtog den presterliga mässeskruden och abefallte klockaren genast börja, ty han ansåg sig hafva kommit i sednaste laget, och trodde att församlingen länge väntat på honom. När sluttonen af ingångsversen ljöd, stod han framför altaret och så snart sången tystnat började han sin tjenstförrättning. Så ifrig uti att väl och noggrannt utföra densamma, så lifvad at tacksamhet för den Allsmägtiges beskydd, som han så nyss och så synbarligen rönt, var den gode Prestmannen, att han icke lät några verldsliga tankar få rum i sitt sinne och under hela altartjensten icke fästade någon uppmärksamhet på hvarken den talrika församlingen eller på kyrkans utseende. Han tog för gitvet, att det var hans annexkyrka, der han så ofta predikat och der han, till följe af sitt embete, äfven denna heliga högtidsstund, skulle officiera såsom Guds ords tjenare. Han gaf i början icke ens akt på Psalmerna, som sjöngos, hvilka voro honom obekanta. Först sedan han uppträdt på predikstolen, blickade han med mera uppmärksamhet kring sig och hvem kan beskrifva hans förvåning och häpenhet, när han fann sig vara tjenstförrättande prest i en kyrka, som var honom alldeles okänd och som han visste sig aldrig förr hafva sett. Fåfängt sökte han i den talrika församlingen bland de hundratals menniskor, som så uppmärksamt betraktade honom, igenkänna ett enda ansigte, alla voro honom fullkomligt obekanta. Han var således icke i Hamra, men hvar var han? Till hvilken kyrka hade han så oförväntadt kommit? I hvilken Embetsbroders tjenstförrättning hade han så, mot sin vilja, gjort intrång? Se der frågor, som han omöjligen kunde besvara. Nu var han der emellertid. På ett un