Wår-glädje. Hwarigenom Wåren först och främst och kanske mäktigast inwerkar på wår själ är måhända, att hon ställer naturen och menniskan i ett närmare samband, wisande att samma lif, samma lagar, samma sträfwande herrskar i naturen fom i menniskans bröst. Wåren är en bild af ungdomen; menniskan knoppas, mens niskan blomstrar, atminstone i kroppsligt affeende. Och hwem känner wäl naturens och sitt eget hjerta klappa i närmare samklang än den blomstrande flickan, den rastlöst sträfwande ynglingen? Och när framträder för den alderstigne hans ungdomsglädje, hans tef nads wår, klarare och bestämdare än om Waren? — och derföre är Bär-glädjen hos de gamle blandad med något wemod. Men själens War sträcker fig oändligt mycket längre än frops pens. Den egentliga Waren för själen upplefwa wäl ide många menniskor här: kroppens tilltagande skröplighet träder emellan fom en fall frostnatt, och först under en annan fol förbida wi den rätta Wåren. Och derföre blandar fig äfwen i ungdomens Wår-glädje en obestämd längtan, som ej kan tillfredsställas, och den liknar hemlängtan, sasom den ofta hemsöker främlingen, om han också wistades bland jordens ådlaste folkslag och i de härligaste trakter. Menniskans högsta bestämmelse är att skrida framat, och ett werksamt framåtskridande betecknar Wåren. Huru werksam för de kommande ärstiderna wintern än må wara, få är hang mwerk: samhet dock mera fördold och för wåra ögon i allmänhet mera förstörande än skapande. Wåren deremot förwånar genom sin skaparförmåga, lika mycket fom hon förtjusar genom sjelfwa de föremal hon frambringar. Jemför den swarta åkerjorden kort före Warens början och några weckor sednare med de grönskande fälten; skogens nakna träd med de löfrika kronorna; liflösheten och den graflika tystnaden i den fria naturen om wintern med det tufens faldiga lif Waren förmår att wäda! — och du skall få en bild af Wårens ffaparförmåga. Av du något litet naturforskare, få framträder för dig Wårens werksamhet i ännu högre grad. Då wet du, huru t. ex i en liten planta safterna inom få sekunder cirkulera genom tusende celler; huru de anwändas, förändras och ombildas; huru i minuten hundrade celler och tusende små gröna forn blifwit färdiga och ordnade efter de strängaste lagar. Wåren är äfwen, likasom menniskan, beroende af ödet. Mången hoppgifwande kropp förstöres af falla nattfroster, knäckes af stormen eller försmäktar i torkan. Jag behöfwer icke närmare ut weckla detta: Wi alla hafwa erfarit det mer eller mindre på oss sjelfwa och andra. Waren är hoppets tid. Ängens första grönska lofwar oss mera än guld och gröna skogar, lofwar tusentals blommor, lofwar löf, frukter, lador fulla med säd, fogelsång, warma dagar, ljusa nätter, m. m. Sommaren är mera enformig och tryckande genom hetta; och höften, få troget han än må uppfylla Warens sköna löften, efterföljes ändock af den falla, owänliga wintern. Menniskan längtar efter omwexling, efter nya bilder, efter nya idger, och ju mera och ju stönare dessa tillströmma henne, ju lyckligare blir hon. Ett och samma, om oc skönt, som ide före ändras, blir oss mera likgiltigt. Men hwillkn årstid förmår frams ställa en större omwexling, en större rikedom af idåer och bilder, klarare och skönare än Waren? Waren är symbolernas eller sinnebildernas tid, och man will äfwen af henne hemta bewis för själens odödlighet. Och hwilken ärstid framställer wäl frönare och klarare naturlifwets oförs gänglighet, naturlifwets ewiga ungdom, än Wåren? OM hmwars före stulle wi ide, när wi jemföra naturoch själslifwet, taga Wårens sköna företeelse såsom borgen för själens ewiga lif, för fjälens ewiga ungdom? En högre, en skönare betydelse erbjuder Wår-glädjen, när den lyfter tanke och känsla upp öfwer wårt slägte till sjelfwa Ursprunget för allt, fom är, och framssäller i tusende sköna liknelser och under de mest betecknande bilder Dess allmakt, wishet och kärlek. Må det nu sagda till en del förklara Wår-glädjen! (W. W.)