lura en starkare) kunna vi försäkra af egen erfarenhet, att det kännes i ryggsenorna nästan en hel vecka efteråt. Nåväl, de drogo hank, och hankstycket var en ,kofot — naturligtvis icke en verklig kofot, den skulle sprungit af som en morot, utan en tjock, rund brytstång af jern —. Ingendera förmådde draga upp den andre, men kofoten kröktes och kroken blef på Westergårdens sida. Han har således hållit i midten som är bästa taget, emedan man då kan knäppa hop eller ,läsa hop händerna om hankstycket. Westergården föreslog nu sin motståndare att pröfva på igen och draga kofoten rak, men Holländaren märkte att han funnit den man han så länge sökt. Han hade fått nog och var mätt på leken. Profvet blef således ej afgörande, men de båda jättestarke hade funnit hvar sin like. Läsaren kan af dessa sägner, anförda efter de traditioner, som finnas bland allmogen, lätt finna att, äfven om, såsom vanligen är förhållandet med dylika sägner, de skulle ,slå öfver och innehålla mycken öfverdrift, mannen, som de handla om, ej varit någon duf-unge. Vore också endast hälsten af hvad om honom och hans styrka berättas sannt, så har han dock troligtvis varit den starkaste på Gotland. Herr Johan Oxenvaldt skall en gång, så har antecknaren häraf hört berättas, vid en resa från Wisby, då han åtföljdes af sin Fru (hon hette Catharina Norrby) sammanträffat med den starke Westergården, — de blefvo bekanta och foro i sällskap. När de kommo till korsvägen i Lefvide, der Oxenvaldt skulle taga af för att komma till sin prestgård, bjöd han Westergården följa med sig dit. När de kommit till prestgården och der fått något till bästa, ville den starke Oxenvaldt pröfva den berömde Westergårdens styrka och föreslog honom att de skulle taga ett ryggkast. Westergården ville icke och sökte länge undandraga sig den föreslagna brottningen, men Oxenvaldt var envis och ville nödvändigt brottas med honom. Slutligen måste Westergården göra honom till viljes och de togo ett tag, men ehuru stor och styf presten ock var, böjde Westergården honom under sig som en vidja utan ringaste svårighet. Detta uppretade så den häftige och stolte presten, att han, utom sig af vrede, nedryckte från väggen sin laddade bössa och ville skjuta bonden; men Fru Oxenvaldt, som var närvarande och kände sin mans uppbrusande och våldsamma sinne, sprang i famnen på honom och hindrade honom från att utföra sitt tilltänkta grufliga dåd samt ropade med detsamma till Westergården att genast aflägsna sig, hvilket han också skyndsamligen efterkom. Sådant var Herr Johan Oxenvaldts skaplynne. . En annan dag — det var icke som man brukar säga ,en vacker dag, utan en ruskig och regnig — kom Hr Johan resande i öppen vagn och skulle till Wisby. Hunnen till ,Böndersbacke sammanträffade han med Canutius, som också kom resande, men i täckvagn; äfven han ärnade sig till staden. De helsade naturligtvis på hvarandra såsom Embetsbröder och vänner, och Canutius sade till sin collega: Kom och åk hos mig bror Oxenvaldt i min vagn, så slipper du bli våt. Oxenvaldt tackade och antog tillbudet, och snart voro de båda prestmännen inbegripne i en liflig discussion, men denna vände sig så, att de i något ämne blefvo af olika åsigter. Båda voro envisa, hetlefrade och benägna att, der inga andra argumenter ville förslå, vädja till sina starka armar och näfvar. Dispyten urartade till stickord och personliga hänsyftningar, samt blef allt mera häftig och högröstad. Canutii dräng, som satt på kuskbocken och körde, undrade för sig sjelf i tysthet hvad det skulle taga för utgång med ,kära far (det vill säga hans IIusbonde) och den grofve, masige, högröstade Hr Johan i Lefvide, ty ingen af dem tycktes sinnad att en hårsmån gifva efter; men bäst drängen satt i sina funderingar och undrade för sig sjelf, kände han vagnen skakas på ett sätt, som tillkännagaf att en inre kraft våldsamt arbetade i densamma. Förfärad stannade han kamparna och vände sig om för att se. Hvem målar hans förskräckelse, när han såg de håga Gndsmännen hår ihon trumfa på