Tre starke Gotländningar. Berättelse af Alf. (Forts. och slut fr. N:o 16). Frithiof den starke gjorde ett karlatag, när han drog Kung Rings häst och släde ur vaken, men Westergården den starke gjorde nästan ett lika dugtigt karlatag när han var Ilamnfogde vid fiskläget i Sundre. Hamnordningen bjöd, att fiskrarne ej fingo ,sätta (d. v. s. utsätta fiskegarnen i sjön) på helgdagsaftnar, emedan sabbatsmorgonen då nödvändigt måste ohelgas med en hop verldsliga arbeten, såsom garnens dragande och ilandförande, m. m.; men när fisken tog (d. v. 8. när fiskstimmarne voro i grannskapet och fisk kunde erhållas) ville just icke alltid de ifrigaste fiskrarne, väl vetande, att fisken icke brydde sig om sabbaten och icke väntade på dem, ställa sig detta stadgande till efterrättelse. Så ville en gång ett båtlag gifva sig ut att sätta en sabbatsafton och aktade icke på de öfrige fiskrarnes, som voro nere vid fiskläget, uppmaningar att afstå från sitt förehafvande, utan gjorde sig i ordning att gå till sjös. Bud sändes då till Hamnfogden Westergården och han kom genast ned till fiskläget. När han ditkom, hade det trotsiga båtlaget redan skjutit ut båten, ilastat sina garn och ,doningar samt sjelfve stigit i och voro i begrepp att skjuta ut ur båtlänningen. På dragande kall och embetets vägnar befallte Westergården dem att afstå från sitt förehafvande och gå i land, men de aktade icke hans uppmaning, utan grepo till årorna för att gifva sig af. Med sitt vanliga lugn yttrade då den starke mannen: , Visste ja att stanmlänka hallt, så skudde ja ta ej bärä mä ejn hand (d. v. s.: Visste jag att båtstammen höll, så skulle jag taga i blott med en hand) och dervid grep han tag i båten, men ej med en hand utan med båda, emedan han förmodligen trodde att stammen skulle lossna, om han blott fattade i med ena handen och således vid stammen ensamt droge hela tyngden, och nu drog han den fullastade båten, med besättningen och redskapen uti, upp på backen flera famnar från sjön. Den, som sett en fullastad tremännings fiskbåt och hvad kraft det erfordras för att hala upp en sådan, äfven när den är tom, ur sjön på land, hvartill flera män erfordras, kan fatta hvilken styrka, den man måste hafva egt, som ensam förmådde uppdraga båten till och med lastad, och ändå ansåg sig kunna göra det endast med en hand; denne man brukade aldrig skryta. Men huru stark Westergården än var, fann ban ändock en gång sin like i styrka och denne skall hafva varit en Holländare — cen Styrman, den der, säger folksägnen, icke funnit sin like i sju konungariken. Han hade fått höra omtalas Westergården och kommit till Gotland blott för att pröfva krafter med honom. — Detta låter verkligen mera såsom en saga från Vikingaeller Riddare-tiden, än som en berättelse om en bonde och en styrman, som lefvat på 1700-talet, men sägnen är sådan och ,ljuger den, så ljuger jag, säger. ett gammalt Gotländskt ,ordstätvet. — De väldige pröfvade sin styrka genom att draga hank — ett gammalt nordiskt styrko-rön — ännu i dag mycket brukligt på Gotland, och den läsare, som möjligen icke sjelf försökt hur det känns att på alfvar pröfva en ihärdig hankdragning, när kämparne äro hvarann jemngoda (är den ena mycket öfverlägsen så är saken snart afgjord, ifall den öfverlägsna ej är okunnig i de sinter, som en gkjarlio hankdradgare förstår att anhringa fv I