ut mid allt hwad fom hander, om ån alldrig få rafan: de, men deremot liksom gummorna inom fyra wäggar wara dugtige, dundra och fördöma; men wi tyda att sådant ide är hederligt. Derföre är det då bättre att bruka det offentliga ordet, ty detta sker öppet, få att wederbörande derigenom få meta menighetens tanke om deras allmänna åtgöranden; och att sådant är nyttigt, fastän man mot sin wilja deruti kan taga miste, hwilket beklagligen nog ocksa händt oss, det wet hwar och en, som känner något af det som händt sedan d. 14 Juli 1789. Sålunda maste wi omigen fråga om någon mennis ffa här fan pilla ftyreljens beslut att, bland annat, låta enffild man utflytta fitt gårdshörn och plant 10 (säger: tiv) swenska alnar i gatan (såsom det juft nu fett wid Slottsbaden) och detta oaktadt afstyrkande inom Drätfel-Commisfionen, hmwilfen dock är den egentlige målsmannen för Stadens offentliga platser och jord; eller om någon fan gilla bildandet af också andra ut-wintklar i wåra smala gator. Man tyckes hwarken fe något eller wilja något; wi skole förföla om wederbörande icke hel: ler behaga höra något, eller i deras underliga ställning intet förnimma af de redliges bekymmer och den allmäns na obelåtenheten. Wi twifla på att någon med oförwilladt förstånd fan gilla sådana åtgärder, helst i wåra das gar, då man ändtligen hoppades något bättre och klokare, samt då fambhället af fina inskränkta tillgångar nyligen påökat flere fina tjenstemäns löner och förslag om löne förhöjningar för andre just nu ligga på stadsfullmäktiges bord; man fon härwid omöjligen glömma den gamla satsen: något för något! Och då skulle man ju wara den mjukaste smickrare om man skulle kunna i allo prisa wår stadsstyrelse eller sätta henne i jembredd med Lane dets öfrige offentliga myndigheter, hwilla åtminftone låta embetsåtgärderna hafwa fin gilda gång. Men, full rättwisa åt alla, helst emot dem, som i högsta mån hafwa bekymret för samhällets styrelse. Der före påminna wi här gerna om hwad wi för längesedan, eller wid stadsfullmäktiges tillkomst, yttrat om wår nya och stora rätt af sjelfstyrelse: må man nu mera ej blott makligt sitta och klandra styrelsen, utan hellre se till att hwar och en sjelf, att alle medborgare sjelfwe genom eget. beswär och tidsspillan, genom hedersamhet, oegens nytta och williga uppoffringar för det allmänna på allt sätt befordra samhällets nytta och trefnad, o. s. w. Men har en sådan förändring till en bättre allmän-anda här ännu ej skett, få må man ide heller ensidigt Elan dra styrelsen — det mi Heller alldrig welat —; och fortfar här ännu det gamla sjelfswåldet och den egen mäktiga trögheten att åtlyda styrelsens påbud och lomhördheten wid hennes upprepade munaningar fill rät: telse, då må man tada fig sjelf för fölet eller oredorna. Och än mindre rätt har man att t fmyg fan: bra den gamla styrelsen om de nye styrelsemännen sjelfwe wisa fig tröge, stridige eller egennyttige i flere afseenden. Bland desse sednare få wi städse allra minst weja för desse mögende bjessar och dryge pen penninge-farfar, fom dels tro fig få säkre för de förfäntningar de hafwa bland de förskräckte, lån-hungrige eller slappe, dels mena fig wara alldeles öfwer all lag och samhällsordning blott derföre att de med rätt måttliga pund lyckats samla någon förmögenhet. Men just för denna deras lyckligare ställning och större inflytande har man desto mera rätt att wänta den willigaste laglydnad och de hedersammaste uppoffringar för det allmänna. Men då man endast tyckes wilja för fina murllor allt jemt öfwa ett privilegieradt sjelfswåld framför andra fattiga stackare, kunna wi ju alldrig erkänna penningen såsom sådan för något särskildt samhällsgodt, hwilket först blir fallet när dess mäktige innehafware derjemte med fin röst och fina rika medel i främsta rummet äro wil lige att befordra allmän ordning och nyttiga fambhällsförbättringar. Och det skall nu snart wisa fig hwad allmän anda här finns, då man skall behandla förflas get om återwinnande af en del stadsjord, den wiferligen Staden för nöden hafwer, samt om utwidgandet utaf en af wåra få trånga offentliga platser. — Ens daft med understöd af laglydnad och en högstämd fam fundsanda hos samhällets bäst lottade är det möjligt för styrelsen att, oaktadt mängdens fattigdom eller ofunnighet, funna befordra det helas lyckliga utweckling och trygghet. Till Dom-Capitlet i Wisby Stift. Sedan Kongl. Maj:t i Nåder anbefallt Chefen för dess Ecclesiastik-Departement att utse sakkunnige personer för att i egenskap af Inspektörer, hvar och en inom ett bestämdt omrade, besöka derstädes befintliga folkskolor, samt om deras tillstånd och behof afgifva berättelse så väl efter hvarje års förlopp till vederbörande Dom-Canitel.