så hålla de visst före, att sann upplysning är ett nödvändigt vilkor för en sann tro. Men de åstunda icke blott ljus, utan afven ett Lif och en vandring i ljuset, och derföre skatta de Guds Ord så högt, emedan de anse det för det medel, genom hvilket Guds Anda väcker och uppehäller trons lif. Tron sjelf, nemligen den tro, som Guds Åuda genom Ordet verkar i en botfardig syndares sjal, hälles dock för det förnämsta, såsom det christliga lifvets hjerta; ty genom denna tro, åtnjutes ju allt det nadesgoda Christus ät syndare förvärfvat, ar menniskan råttfärdig inför Gud och genom kärleken, som följer med tron, skicklig att göra det, som sannt är och godt. — Det år sälunda icke något sjelfviskt påfund af Lasarne , att hufvudsakligen yrka tron; de göra det derföre, att Bibeln säger och att den lutherska bekännelsen, i öfverensstämmelse dermed, lärer: att tron allena rattfardiggör — att tron är salighetens grundvilkor, — utan att dock lemna ur sigte, det andra vilkoret, nemligen att tron skall bära frukt i lefvernet. Art. förf. föreviter ,läseriet, att det skall åstadkomma ohörsamma barn, vårdslösa tjenare, lata arbetare, otrogna undersåtare m. m. — Hvarifrån detta? Jo derifrån, att han icke aktar göra rätt afseende på budet: man måste mera lyda Gud än menniskor. En sann Christen är visserligen underdånig all mensklig ordning, men för Ilerrans skull, d. ä. så långt han för Herrans skull kun och bör, men icke längre. Han erkänner sig väl pligtig att vara menniskors tjenare, men icke deras träl. Denna sjelfständighet kan stundom synas såsom eqyensinne, trots, högmod; men så högt mod måste en christen hafva, att han håller sig för gol att göra hvad som ondt är och strider emot Guds tydliga Ord. Detta höga mod har alltid varit odrägligt för verlden, som intet annat rättesnöre vill veta utaf, än sina lustar och begirelser; — men då det står i förening med ett rätt ödmjukande under Guds mågtiga hand och kärleksfullt bemödande att vara till tjenst i det som godt är, så blifver det alltid deras, som opartiskt förmå bedöma ,Läsarne, samstämmande omdöme, att man bland dem finner de trognaste undersäter, de pilitligaste tjenare, de samvetsgrannaste embetsmän 0. 8. V., af fri vilja och egen drift görande det goda, men omedgörliga i hvad de finna stridande emot Guds Ord och samvetet. Men de hafva för ögonen deras Mästares vink, att bruka verlden, såsom de brukade den icke. Emedan de icke anse jorden såsom deras rätta fådernesland, så kan ej heller arbetet för det jordiska lifvet blifva för dem hufvudsaken, ehuru de äfven deruti söka finnas trogna. — Då deremot ,icke-läsare fika efter det jordiska (vare sig visdom, gods ära eller dylikt) såsom deras högsta goda, så draga de icke i betänkande, att för dess förvärfvande åsidosätta Herrans bud, såsom t. ex. då man säljer Herrans dag för jordisk vinst, eller idkar en handtering, hvarigenom nästans väl sättes på spel — såsom