Berättelse af Alf. Linköpings rimmade Biskopskrönika säger om en af de gamla väldige Bisperne i Linköping under Catholska tiden att han var ,En fulltoga man i örlog och frid ,Hvilket som helst torptes vid. Också var det ingalunda ovanligt att de gamle klerkerna kunde mera än messa och att de stundom voro lika skickliga, om ej skickligare, uti att föra lekamliga vapen än att föra andans; mången bland dem egde större öfning i bardalek än i bokalistk, och visste med större behändighet handhafva svärd och stridskolf än missalar och breviarier. Äfven på Gotland hafva funnits stridslystne och handfasta prester och det på tider, som ej äro så särdeles långt tillbaka från vår. Vi vilje här berätta om ett par sådana andans och knytnäfvarnes män, hvilka voro samtida, goda vänner och trogna grannar, som det står i Catechesen, ehuru detta icke hindrade dem från att taga hvarann i kalufven, när så bar till. Herr Olof Canutius hette den ene. Han var Magister, Prost och Kyrkoherde i Klinte i förra hälften at 1700-talet (1734—56). Desslikes var han Contractsprost i Medel-Tredingen och Consistorii Assesor — alltså en i sin tid och på sin ort ansedd prestman, men, häftig till lynnet, armstyf och djerf, hade han allt från ungdomen tyckt långt mera om militär-lifvet och krigarnes stånd än om det, till hvilket han hörde, och detta tyckes att i honom ännu på hans gamla dar. Han var broder till Kyrkoherden Johan Canutius i IIejde. Fadren var Contractsprosten i Södra Tredingen, Kyrkoherden i Wamlingbo Israel Canutius och modren Fru Christina Canutia född Schmidt. Det lär varit hon, som förmått Sonen att egna sig åt det andeliga kallet och derför skall han, inseende att han ej kommit på sin rätta plats, stundom hafva yttrat: ,Gud förlåte mor min, som hindrade mig från att bli knekt. Någon tid i hans yngre år lär han ock ärnat gå den militära vägen och med allvar vinlaggt sig om de kunskaper och färdigheter, som erfordras derför, särdeles att fäkta med värja och sabelhuggning. Hans skicklighet härutinnan kom honom en gång såsom Prest och Kyrkoherde väl till pass, ja räddade säkerligen hans lif. Då varande Domhafvanden i Södra Domsagan, Häradshöfdingen Herr Olof Brodeen, var, i början af Canutii embetstid som Kyrkoherde i Klinte, en af dennes Sockenboar och bodde på Klintehamn i det hus, som sedermera fått namn af ,Flygerska ) och hvarest Häradets Ting den tiden höllos, ehuru eljest Ejmunds i Mästerby var Häradets gamla tingsplats och dess Domhafvandes boställe. Canutius var ogift och omgicks i Brodeenska huset. Ryktet ville veta, att Fru Brodeen och den unge manhaftige Kyrkoherden med ganska blida ögon sågo på hvarandra, men att, i följd deraf, Häradshösdingen sjelf såg sin själasörjare med så lagom blida ögon. Som vi icke vilja ,fara med flättja och berätta annat än vi kunna bestå, så vilja vi helt och hållet lemna nyssnämnde rykte i sitt värde, men derjemte nämna att, sedan Häradshöfding Brodten 1737 om våren aflidit, blef hans ) Detta hus eges för närvarande af Handlanden Krokatnodt Antanbnaran höraf anm ; an harndam tillhra ot