Frankrikes bemedling upphäfdes 1679 Rendsburgerfördraget, emot utbetalning af 300,000 R:dr till Danmark. Sedan danskarne 1684 åter besatt bans land, fiek han genom Brandenburgs bemedling, enligt fördraget i Altona, sitt land åter. Christian, Albrekts son Fredrik den 4:e, efterträdde honom 1694 i regeringen och gjorde på nytt Danmarks souveränitet stridig till de länder han innehade, och blef invecklad i krig med Danmark; men hans svåger Carl den 12:te försäkrade honom souveräniteten öfver sina länder genom Travendalska freden 1700 och utverkade en godtgörelse åt honom med 260,000 R:dr. Fredrik stupade 1702 i slaget vid Klissow. Då Fredriks son Carl Fredrik vid fadrens död var omyndig blef han stäld under förmyndarevård af farbrodren Christian August, den s. k. Coadjutoren. Enär han lemnat Stenbock hemligt understöd vid dess inmarsch i Holstein 1712 och Carl den 12:s makt liksom Sveriges blifvit brutne, inträngde danskarne uti Carl Fredriks länder, och han måste fly, derpå hans länder förklarades såsom ett förverkadt län. Slutligen blef genom freden i Fredriksberg 1720 Carl Fredriks andel i Schlesvig afträdd till Danmark under garanti af Frankrike och England. Sedan dess har Danmark varit i ostörd besittning at Schlesvig tills 1848, då Kiels invånare uppsade föreningen med Danmark och krig samma år utbröt emellan Danmark samt hertigdömena. Någon torde finna denna historiska framställning för kort, de fleste dock allt för lång. Till ursäkt derför må anföras bemödandet att opartiskt framställa händelsernas gång, enligt hvad historien utvisar. Läsaren må nu sjelf bedöma, om Schlesvig rätteligen må anses såsom en integrerande del af Danmarks rike, eller om Schlesvigarnes påstående är närmare sanningen, att detta land en jemförelsevis kort tid varit införlifvadt med Danmark och att mera än en gång konungarne i detta land erkänt Schlesvig såsom ett Danmark frånskildt hertigdöme, och att detta land i århundranden med ganska omvexlande lycka fört strid om besittningen at Schlesvig.