vänder bladet om och säger, att han aldrig betviflat, det midt i läseriet finnas många verkligen fromma kristna. Detta tyckes alldeles stå i strid med det töregående, der 5läserietk svärtas och nedsättes i högsta grad, hvilket ock ånyo sker mot slutet af artikeln. På samma gång, som man medgifver, att ibland ,läsrarne finnas mänga sannt troende, så medgitver man ju ock, att ,läscriet måtte vara något, som är öfverensståmmande med Guds ord och således icke att förkasta; såvida man icke i sitt oförstånd vill yrka på en fullkomligt ren kyrka och således förkasta hela läran, emedan flera af dess medlemmar äro skrymtare och sätta sin kristendom i prat, hvilket, tyvärr, ofta nog är fallet. Att fordra en alldeles ren kyrka, är omöjligt, ,ty hvilken menniska vet, hvad i menniskan är, utan anden, som är i hennek, och hvilken dödlig skulle väl vilja företaga sig denna utgallring, som tillkommer Christus allena, hvilken ock befallt, att ,,ogräset skall växa ibland vetet till skördetiden, då Han skall taga kastoskofveln i sin hand och rensa sin loge, insamla vetet i sin lada, men bortkasta agnarne till att förbrännas i evinnerlig eld. Af detta nyss anförda skulle man ock, för att begagna ett exempel, kunna vilja kalla svensk: språket för franska, emedan det förra icke är helt och hållet rent, utan uppblandadt med en mängd fransyska ord; men det kan väl icke falla någon förnuftig varelse i sinnet, utan svenska är väl svenska ändå, fastän det är nedsmittadt med många ord ur nyssnämnda språk. Lika litet kan man ock kalla läseriet falskt, emedan åtskillig: af dess anhängare äro skrymtaktiga. — Vidare fordras i artikeln ett fullständigt läro-system af lisareprestarne. Detta behöfves icke särskilt utgifvas, ty det finnes i Guds Hel. Ord, hvars föreskrifter och befallningar de med Herrans hjelp och bistånd söka att fullgöra. Päyrkandet åter, att läseriet, om det verkligen är en god sak, icke må bekännas till hälften eller i smyg, utan fullkomligt och offentligen, tyckes vara alldeles malplaceradt, ty i början af artikeln läsa vi om oviljan, som åstadkommits genom afhörandet af de stränga predikningarne, de otäcka helvetesmålningarne, som uttrycket lyder. När ordet talas så rent ut, och ingenting för förvaärfvandet af verldens gunst och aktning uteslutes, då kan man väl icke säga att en sak bekännes i smyg. Önskligt vore emellertid, om den i synden säkra menniskan i tid betänkte, hvad hennes frid tillhörde, och icke stötte sig på förtörnelsestenen, utan stannade i syndaloppet och besinnade sig, förrän döden, den mången gång oväntade gästen, komme för hennes dörr till att afhugga det för fördömelsen fullmogna trädet. Men Paulus har i 1 Corinth. Br. 2: 14 v. uttalat en i alla tider gällande sanning: Men den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Anda tillhörer; ty det är henne en galenskap, och kan icke begripat; ty det måste andeligen dömas.