Bernstenshjertat. Af Anna A—n. Uppe på backen helt nära sjön låg en stor bondgård, hvars ägare, Nämndemannen Jon, var den rikaste åbo i socknen och således äfven den mest ansedde, fastän många funnos med bättre båda hjerta och hufvud än han ägde; men menniskor, som icke äro upplysta, och isynnerhet sådana, som icke låtit Guds ord upplysa sig, döma blott efter det utvärtes är, eller efter skenet, som man säger. Jon och hans hustru Anna ägde tvenne barn, en flicka och en gosse. Den förstnämnda, som var äldst, ägde sin moders sinnelag och liknade henne äfven till sitt yttre; gossen deremot liknade fadren till både kropp och själ. De skygga ögonen tycktes liksom vara glada att hafva ett par buskiga, nästan ihopvuxna ögonbryn att gömma sig under, och aldrig vågade deras ägare se den person i ansigtet, som tilltalade honom. Lilla Kerstin såg deremot öppet ut i verlden och på menniskorna; hennes ögon voro så förunderligt klara; ibland s sågo de mycket för tankfulla ut för hennes ålder. Jon och hans hustru lefde väl icke som englar tillsammans, dock kommo de godt öfverens, huf vudsakligen derföre att Anna var en förståndig qvinna, som aldrig i samtal gaf sju för tu, utan teg, så ofta hennes man brummade. Hon hade