m 44 Då läferiet, som, oaktadt dess wådliga öfwerdrifter för hemmens lugn och offentlig ordning, wisserligen af def profeter befordras med största nit, hwilket wäl ftundom är uppriltigt fast fällan wist, werkligen werkat lif wande mot domningen inom kyrkan, samt nu också allt högre hyllas och ohejdadt utbreder sig, så må det wäl då, ehuru wi ej fullkomligt inse det, wara något godt uti det samma; fastän wisserligen blott de mest enfaldige och fänslosamma hittills blifwit uppffrämde och mädta ge nom dessa läsarepresternas stormande predikningar. Ty omöjligt blir det wäl alltid, att wanlige lugut tänkande, kristligt sinnade och werlligt förnuftige menniskor kunna röras eller finna fig uppbyggde af de otäcka helwetedmålningarne, de häftiga utropen af fariseisk högfärd, ofördragsamhet och wilda förbannelser, eller af de jefuitiskt ilffna utfaller mot ett jordiskt Fädernesland och allt hwad bildning heter, fom wåra läsare tillåtas att nu bjuda på i wara kyrkor, uti hwillet allt uppenbarar sig den äkta katolska preft-andan med sitt gamla hat till förnuftet och fin kärlek till mörker och folfförtryck, mer ellev mindre medwetet. — Men, när de lärde, de wise, de mådte nu tåla eller älska detta nya religionsmäfens de och blott s. k. förnuftigt folk tyder, att hela läseriet är ett ömkligt och wadligt uppträde midt i ett ordnadt samhälle, få må wäl de s. k. förnuftige då mara alldes les oförnuftige och läferiet saledes böra anses såsom ett stort och förträffligt godt. Nå, om då löferiet således är ett godt, en lära fom bättre än någon annan kan leda of fyndare till fanmine gen samt genom tron och nåden till ewig salighet, då böra wäl eck läsarepresterna finna fig uppfodrade att med det snaraste uppriltigt, fullständigt och klart frame ställa för allmänheten sitt hela lärowäsende, hwilket då först borde sörsätra deras lära om större spridning och fullständig seger. Ty ej fon man antaga, att de fyrkobesökande, fom nu under predikandet i allmänhet antingen blott uppskakas celler uttröttas af de orimligt (och olagligt) långa, häftiga, oftaft med all talang ertempo rerade men ändock wanligen orediga Kfare-proedifningarne, skola funna fatta det nya religionswäsendet såsom ett helt. Och känner man ej en sak i dess helhet, få fänner man ide saken. — Således wäntar man då aflä fare-prefterne att de snarast mätte offentligen och i tryck framställa sitt hela förträffliga lärowäsende, d. w. s. fin troslära, fina tankar om pastoralwården, m. m., eller åtminstone utgifwa en fullftändig årgång af predikningar, dermed öppet framställande sitt Hela religions-fyftem, dess innersta anda och all deras egen själserfarenhet; allt på det att läseriets både wänner och motståndare, de enfaldige och lärde, sålunda må få tillfälle att pröfwa hwad som är sant eller falskt, werkligt eller inbilladt, och be hålla det som godt är. Hwilket nu endast genom pre dikandet i allmänhet sannerligen ide är möjligt. Då först, eller sedan läseriet fålunda är offentligen framstäldt i dess helhet och såsom en system, fan man döma om det med nåägon säkerhet. Man finge dä, fe dan läseriet blifwit ej blott beprisadt af de wäcktes enfaldiga rop, utan också pröfwadt af det lärda omdömet och af den offentliga meningen, erfara om det är ett godt eller ett ide godt, om det werkligen har ett inre re ligiöst sammanhang, om det är ren lutherdom, pietism eller dold katolicism, o. s. w., kanske en alldeles ny lära, — cch att läseriet är något nytt det fer man af dess frukt ter —; eller måhända är alltsammans blott en oredig röra, hopkommen från flera religions-fyftemer, nu endaft med oförliknelig fjolfförtröftan och stora ord utbasunad sasom en allenast saliggörande lära, som, till föga heder för det sunda förnuftet genom den allmänna flatheten, upp: wurit till ett stort träd, under hwars grenar en stor del of de andliga wädte fitta i sjelfbehaglig gudsnadlighet, — ————g C—