en förtidig död eller förtryck och fattigdom samt oduglige i att arbeta, du fattighusets dörrar maste öppnas att mottaga dessa us lingar. OM bedröfligt är att höra och fe huru dessa äfwen der begagna fig af alla möjliga tillfällen att komma at brämminet, bwilfet smugglas in, än på det ena, än på det andra sättet, ifynnerbet af nagra fryden qwinnor, fom Wisby fattighus är ägare af, hwilka, oaktadt direktionens försök att mota det onda, äro fa liftiga att ut fig sjelfwa och fina supbröder skaffa den begärliga bränwinstären ; o, hwilken fram och wanära är icke detta! Mangen drinfare säger: om aldrig nagot brämvin fanns till, få wore det mycfet bättre, men sa länge det finns, kunna wi ej undwara det. Od bet woro mydet önskligt om ben Dag randades, att det blefwe af: ffaffat, da anledning till frestelse i detta stycke blefwe borta. Peen ännu bättre wore om alla drinkare twert slöt upp med sitt superi; det wore bewis på den sjeliständighet, fom är wida öfwerlägsen bortskaffandet af medlen fom ger anledning till frestelser. Men då detta är föga och intet hopp att menniskorna skola fomma dertill, få önskar inf. det wederbörande, att börja med, åtminstone lagade få, att krogarne på Söndagarne blefwo tillslutna, och omsidor bortrensade allt hwad krog heter; det wore nagonting nyttigt, ja alldeles nödwändigt till folkets sanna fördel. Hwad skall man mt åter säga om dem, fom söka fin winst of teoglifwet, det är försträligt; fon man här i lifwet ej få fitt dagliga bröd på annat fått, än genom försäljning af bränwin, da wore bättre att aldrig warit född. När man tänker fig de oräkneliga millioner af tårar, fom fallit för dryckenskapens skuld — — — och J krögare äro medel till befordrande af detta onda, da må man wäl ömka fig öfwer eder olydkliga ställning i förhallandet till Gud, hwars kännedom för eder är obekant, hwarföre aldrig nagon wälsignelse kommer att tillflyta eder, utan den förbannelse, fom redan i Or: bet är fäld. Med anledning af talet om bränvin, få kommer jag ihag hwad en bekaut stald, besyunerligen sjelf drinkare, säger sa träffande, att Rär satan fåfängt frestadt Herran, Flög han bort i öknen fjerran Och han uti bränwin grep. Att satan har i bränwinet ett gödt medel, må ej betwislas; det är få, när begärelsen aflar, föder hon fynden, få och här; när man fatt nagot brämvin, da har modet stigit — bwilket t. er. fan märkas, isynnerhet på Söndagsaftnarne, då skralet mer än manligt på gatorna later fig förnimma; rätt ofta fer man ynglins garne i fin yrsel swassa omkring med liderliga qwinnor, hwilla ofta i blomningen af sitt lif fallit ett offer för den förförande ynglins gen. Alldeles trampat under fötterna: tänk på din Skapare i bin ungdom! — Od man ma isanning stanna i häpen förundran öfwer den store Gudens oändliga langmodighet med oss syndiga warelser; men Han hafwer talamod med oss och will icke att nä gon skall förgås, utan att hon fig omwänder och lefwer. Han wäntar den ena dagen efter den andra, räder ut fina frälsarearmar mot hwar och en fom will lata fig i dem falla, Han bar gifwit oss Sitt Heliga Ord, der Hans wilja och räd om war salighet på bet klaraste uppenbarar fig. I Sin wishet har han allting i fullkomlighet ordnat; till de fer arbetsdagarne har Han gifwit oss den siunde, fom är Söndagen; mätte wi gifwa aft på allt det godt är! Och härmed har en swag röst höjt fig i all enfaldighet och ströplighet, men i hjertlig wälmening, klagande fig öfwer det mydna mörker och elände, fom rader midt i tjoda kristenheten. Sjynnerhet har jag i korthet widrört, huru litet det tredje Budet af of helgas, eftersom talet denna gäng egentligen åasyftat det; men måtte äfwen alla de öfriga I Buden af oss lika mycket behjertas, få stola wi wisst finna att äfwen dessa gansta ringa paaktas — — — Mätte Herren Gud i nåd och barmhertighet blåsa med Sin Andas friska mind, att lif i de döda benen måtte blifva; mätte Han ännn bewara oss från möjligen hotande straffdomar, att de ej måtte drabba oss; mätte krigets faror, fom på fjerran hall låter sig förnimma, ej nå wåra tegar, till följd af war stora otro, som wisserligen äfwen med krigets gissel, efter hwad wi förtjent hafwa, kunde komma öfwer oss; men matte i stället kristendomen utbredas och sla rötter i manga hjertan, att kärlekens och fridens band, de kristtrogna emellan, matte bli allt fastare och fastare, bewarade fran den falffa andelighetens prunkande tilltag, men tillwexande i den sanna Gudaktighetens heliga allwar, sasom den frukt, hwilken följer af den sanna bättringen och salunda slickliggöras till delaktighet af det lif som ewigt warar, da Sabbatsstunderna på jorden uppbört, hwilka endast warit en matt afglans af den fullkomliga Sabbaten, hwillen då skall uppgå i all fin klarhet. Wishybo.