— — Nej herre, det var han icke! svarade flickan med uppriktig hänförelse. — IIuru barn, du känner denne man? — Ilan besökte ofta min moster, — svarade hon med en suck. — Ah, kanhända älskar du honom? — Jag har ännu icke älskat någon man. Men han älskade mig och begärde min hand, kort innan han, under förevändningen att vara vansinnig, på er konungs befallning blef förd till hospitalet. — Och skulle du då gift dig med honom? — Aldrig. — Och hvarför icke, du stolta flicka? — Emedan mitt hjerta icke kände någon böjelse för honom. — Han var en bedragare, säger jag dig. — Derom kan ni aldrig öfvertyga mig, ty dertill såg han allt för ärlig ut. Mer än en gång berättade han min moster och mig, att han var konungens rättmätige son och thronföljare. — Då var han ju en bedragare! ty fråga dig sjelf, kloka barn, — hvilken anledning skulle kunnat föranleda konungen, som är utan manlig arfvinge, att förneka denne sons faderskap? — Poulsen berättade, fortfor flickan, att han i ögonblicket af sin födelse blifvit genom den köpta barnmorskan utbytt mot en hos drottningen understucken flicka; sedan han var uppvuxen, blifvit af sin fosterfar Poulsen satt i lära hos en sadelmakare, och först sedermera genom högt stående t