— Fälla det! herrn kom ju som ett jehu. — Lika mycket. Jag skänker stugan åt Eva Maria. — ska tro då, hva de ska sätta näsan i vädret. — De äro fattighjon i socknen. — Ett kringstrykande följe, ja! som af brist på tak öfver hufvudet ligger i våra lider. — Nåväl, så är den saken afhjelpt och dermed punkt. Komministern, som var närvarande på stället, framträdde nu och upplyste, att qvinnan var mycket fattig, men eljest intet ondt med. EE lemnade till honom några riksdaler, såsom hjelp till hennes bosättning. Och som kibbitkan under tiden blifvit förspänd, kastade han sig upp i den och begaf sig derifrån. Han hade likväl knappast kört om stughörnet, förr än qvinnan med barnet nalkades honom. — Gud välsigne er, sade hon, och en tår föll ned utför hennes kind. Det första mitt barn skall lära sig, blir att välsigna er. — Kör, ropade EF, och skjutsbonden gaf hästen ett rapp, och byn låg snart långt bakom honom.