han, hvad är det för fel med honom? är han en slarf som Gustaf kanske, är han inte redan som gosse ett riktigt mönster af gudsfruktan, flit och dygd, ett riktigt mönster. — Ja, gör så! ja, — mumlade gubben. — Ja, gör så! jag vet nog hvad det betyder; du tviflar då alltid. Så sade du när hela verlden tänkte annorlunda; men kan du då inte se skillnaden mellan gossarne, den himmelsvida gkillnaden, ser du då inte? — Salige de som icke se, men dock tro, nej, min gumma, jag ser alldeles detsamma som du; men jag tror annat. Det svaret: ÅJag vill veta mig sjelf vara ren, som Gustaf sade, är ett ord för lifstiden. — Sådana historier, gubbe; hvad en dum sotarpojke säger i hastigheten; för öfrigt var det ej förmycket, om han ej varit en cerkeslarf, att tvätta ansigtet också. Åren gingo och Adolf blef student i Upsala. Denna innerliga glädje, som då intog hans fostermor, stördes blott till en del deraf att gubben Engman blef sjuklig. Om han föll ifrån hade hon ändå ett manligt stöd i den stadige, den fromme och arbetssamme Adolf. Det dröjde ej länge förrän gubben lades ner i sin sista sjukdom. Det var en mörk tid; men då kom ett bref från Manilla. Det var från Gustaf. Han var glädjen sjelf, och nu styrman på ett Nordamerikanskt skepp med god aflöning. Nästa år ville han helsa på i hemmet, sade han och låta fader Engman