Vara och synas. En IIvardags-historia af Onkel Adam. (Torts. fr. N:o 50). De skiljda banorna. — Hör på, Gustaf! — sade fader Engman en dag, samma år, som de begge gossarne gått till skrift. — Du var i går olofvandes ute och seglade; var det så? — Ja, ja, fader Engman! — Jaha, det är just vackert det! — Ja, men det är så roligt. — Ja och klättra i masterna ner vid bron, är det roligt det med? — Ja. — Du bör att jag vet alltihop; men rätt är, att du inte försöker slingerbultar, utan säger ja helt simpelt. — Jaså, sotarpojken går aldrig ur dig, säger mor, och deri har hon rätt. Inte smul gör du i skolan, utan Adolf går om dig — dina lärare säga att du inte kan dina lexor, utan AÅdolt kan dem som vatten. Är det så? — Ja, fader Engman, visst är jag lat i skolan, det kan inte nekas. — Vill du bli sotare igen? — Nej, nu är jag för stor. — lör på, Gustaf, vill du till sjös? — Ja, Herre Gud, om jag komme till sjös! — Ja, det vill alla lathundar. Vet du, jag har alltid tagit dig i försvar; men du är sådan, att