hennes hand — den är kall som is; han söker upplyfta hufvudet — det faller tillbaka utan lif. Upplöst i tårar störtar han ned på knä; det är han, han den olycklige som är orsaken till hennes död! Ilan böjer sig öfver henne, trycker sina läppar mot hennes och söker genom kärlekens kyssar återkalla henne till lifvet — fåfängt! Plötsligt hördes buller — dörrarne flyga upp: morbrodern och kusinen inträda försärade. Med nästan qväfd röst upprepar deras gäst: ,Det är jag, det är jag! och nedsjunker vanmäktig på golfvet. Tvenne långa, qvalfulla timmar voro forflutna; af den till sans återkomne unge mannen ha de båda Soltyks erfarit allt. En eftersänd läkare söker återkalla Elins flydda lifsandar: af ett hopviket papper adresseradt till hennes älskling hade erfarits, att den olycklige i förtviflan intagit opium. Alla stå i ängslig förbidan kring bädden — man afvaktar läkarens utslag huruvida räddning är möjlig. Denna skakar betänkligt på hutvudet; dock, midtunder de ihärdiga försöken börjar likfärgen småningom försvinna från den skendödas kinder — hon andas åter helt sakta. Slutligen slår hon upp ögonen — hennes blickar möta vännens, och nästan vansinnig af glädje störtar denne ned framför henne. Hon resar sig upp — hon stirrar på de omkringstående och ger ett anskri. Då träda Soltyk och hans son närmare: den förra fattar Charras hand, lägger den i Elins, upplyser om det ädla skälet till hennes älsklings fö