Vackra Gotländskan. Historisk skizz från Wisby blomstringsperiod. (Forts. och slut fr. N:o 45). Elin skyndar framåt med hastiga steg; men hennes hjerta är beklimdt: plötsligt aftager hennes gång — hon balvar för afgörandets stund! Dock, vännen väntar, och hon fortsätter vandringen. Andteligen är hon framme — hon darrar: hennes älsklings blickar synas ingifva föga hopp. Men hvad skulle han kunna förebära som hindrade deras lycka? Ack, hvad glädje att åtfölja honom, vore det ock till verldens ända! Om lycksalighet i kärleken står att finna så skall hon ega den, såframt han älskar henne lika högt som hon älskar honom. De begge älskande fatta hvarandras händer, de samtala länge. Jakob hade knappast förr riktigt fattat huru varmt han var älskad — nu uppfyller detta honom med onämnbar smärta. Ilvarföre skulle han ha att tacka Soltyk för så mycket, för gästfrihet — för lifvet? Ack, han kan ej vara så grymt otacksam! Slutligen letar han upp ett hinder, det enda han tror sig kunna förege mot deras förening; han anstränger sig för att häfva den oformliga tyngden från sitt klappande hjerta — blek och darrande uttalar han omsider med en djup suck de afbrutna orden: Elin — jag är — gift! .. . Gift! .. . utropar hon full af fasa; gift — o, min Gud!