Herr Pehr Gubbe i Hablingbo och hans predikan om yttersta domen. Berättelse af Alf. (Forts. fr. föreg. N:o). Trettioett år hade förflutit efter det Gotland afträddes till Sverige. Svenska kyrkobruken hade börjat vinna insteg på Gotland och öns invånare lärt sig, att ej längre anse Sverige såsom fiendeland — tvertom började Svenska namnet blifva mera kärt för den unga generation, som vexte upp, än det varit för deras fäder — då Gotland, lika oförmodadt som det ryckts från Danmark, åter, genom en hastig eröfring, blef af detta Rike taget i besittning 1676, och att det icke ärnade åter släppa Gotland från sig syntes af de åtgöranden, som Danskarne vidtogo. Nu fingo de Svenska presterna på Gotland en svår tid. Någre af dem, deribland sjelfve Superintendenten Johannes Brodinus, den förste Svenske Superintendent på Gotland, bortfördes till Danmark såsom fångar, andre bortstöttes från sina pastorat under åtskilliga pretexter för att lemna plats åt Danska eller Danskt sinnade Prestmän. En sådan var ock den, som af Danska regeringen förordnades till Superintendent i den bortförde Brodinus ställe, Kyrkoherden i Kellunge och Prosten i Norra Tredingen Herr Johan Nilsson Endislöf), som af allo magt sträfvade att utrota de Svenska kyrkobruken och få bort de Svenska presterna, så att desse förgäfves sökte rättvisa hos honom. Den gamla tillgifvenheten för Danmark var ännu icke afslocknad bland allmogen, den uppflammade nu med förnyad kraft och de Svenske Prestmännen fingo mot sig både öfverheten och allmogen; men — snarare än någon väntat och de sjelfve vågat hoppas — slog för dem befrielsens timma. Det 4-åriga krig, hvari Sverige genom sin allians med Frankrike invecklats, slutades genom freden i Lund 1679. Den stolte och mägtige Franske Konungen Ludvig XIV ville ej tillåta att Sverige — hans trogne allierade — skulle förlora något af sina länder och Danmark måste, huru mycket det ock kostade på, afstå Gotland, sedan det innehaft ön i 3 år. I harm sprängde Öfverste Martens Wisborgs 270 år gamla slottsmurar, sålunda förstörande den fasta borg, som ofta trotsat fiendtlig öfvermagt; af harm och sorg och sjukdom dog i Kellunge Prestgård den Danske Superintendenten Endislöf några ögonblick efter han fått underrättelse om att hans välde upphört och att en Svensk Superintendent — (det var den berömlige Hof-Predikanten och Skalden Haquin Spegel, sedermera Erkebiskop i Upsala) — ankommit till Gotland. Endislöfs sista ord voro: ,Han skall vara välkommen, jag skall ej vara honom i vägen. Sedan han yttrat detta, vände han sig till väggen och dog. Var det stolthet, eller var det ödmjukhet, som förestafvade hans sista ord? ) Född 1604 i Danmark. 1640 fick han Kellunge Pastorat efter den unge 27-årige Pastorn derstädes Hr Laurits Nilsson (f. 1613 i Nestved på Seeland och stjufson till Sunerintendenten nå Gofland Olaus Phoras Stanhronhskv)