gande ansigtsuttryck. Den unge, liflige advokaten hade blifvit nästan ännu blekare, än hans bleke klient. Då inträdde den olyckliga frun. Hon var djupt beslöjad och gick nedlutad. Då hon kom midt framför presidenten, afslöjade hon sig. Smärtan och lidandet hade tryckt sin prägel på hennes ansigte. Men äfven ett högt, ädelt medvetande uttalade sig deri, och då hon med ännu darrande stämma hade upprepat: — Jag är den brottslige — då reste sig äfven hennes höga gestalt, modigt, med stolthet i medvetandet att hafva uppfyllt en svår, helig pligt. Och då hon nu berättade allt, öppet, utan den ringaste undanflykt, huru hon hade låtit förblända sig af en förförare; huru hon under denna förbländning bedragit sin man, den redligaste, den bästa man; huru han, gripen af svartsjuka, öfverraskade förföraren hos henne; huru han likväl icke kunde besluta sig till någon blodig hämd; huru han upptäckte sitt barns död, det älskade, genom henneg skuld, hennes synd, hennes brottslighet dödade barnet; huru han då i förtviflan, i vansinne utöfvat sin gerning — och då hon derefter, vändande sig till domarena och de edsvurne, ännu en gång upprepade: — Jag, jag ensam är mörderskan, jag är skyldig till ett dubbelmord! O, belasten mig icke med ett tredje mord, i det J dömmen den ädlaste man! På mitt hufvud falle er strängaste dom!