. Den gode Guden. Uti en gränd på Söder, dit dagens Hara ljus Med möda tränger fig, och sol knappt stiner, Ett uselt hybble ligger, fom man wisst kallar hus, Fastän det blott bes:ar utaf ruiner, Der lag en stackars qwinnohamn uppå en bädd af frå, Af kroppslig smärta langsamt tärd, men sjukare ända Uti sin själ, och bad till gode Guden. För henne död war mannen, och hwad som fanns att ta En obarmhertig wärd nyss hade mäit, Bad säng och stol och bord, allt utom barnena, Twa späda warelser, fom han förgätit. Hwad brydde det Sen rike mon, fom fatt i öfwerflöd Att i det usla hybblet un ej fanns en kaka bröd. Ej fragade han ester gode Guden. Den hela länga dagen sin sorgekalk hon gret Till brädden full, att mätt hon war af tarar. Hwarenda sadan perla är dyr, jag detta wet, Fast den ej skattas högt af werldens darar, Men en det finns, sa är min tro, som wäger upp med gull Hwar giuten tär, men anser blott all rikedom som mull, Och detta är den milde, gode Guden.