Det oförmodade vittnet. En kriminalhistoria. (Slut fr. föreg. N:o.) Först förhördes de begge pigorna hvar för sig. De hade ingenting att tillägga vid sina föregående uppgifter. Emottagaren af vägpenningarne och den dödades ridknekt fingo derefter företräde. De kunde dock endast bekräfta den del af anklagelsen, som angick dem. Allt detta utbredde intet ljus öfver saken. Den anklagades kusk infördes i salen. Han emottogs med den största nyfikenhet. Advokaten hade redan förut tillkännagifvit huru han lyckats anträffa honom. Efter otrolig möda hade han slutligen fått erfara hvilken väg den anklagade tagit, då denne, samma natt mordet föröfvades, lemnade A. Han hade vidare utforskat att kusken hade slägtingar i i grannriket. Hans förmodan, att denne uppehöll sig hos dem, hade äfven bevisat sig vara riktig. Att förmå den man, som skulle kunnat gå genom elden för sin herre, att infinna sig som vittne inför domstolen, hade icke varit lätt. Vittnen bekräftade dessa uppgifter. Men till sjelfva saken kunde han endast anföra föga nytt eller vigtigt, och advokaten hade troligen i sin ifver för klientens sak på förhand öfverskattat värdet af vittnets utsago.