att kärlek och sårad hederskänsla, kanske äfven förtviflan och samvetsqval öfver en förhastad hämnd, drifvit honom till den orättvisa sjelfanklagelsen. Genom en förhandling inför de edsvurne, genom afhörandet af vittnena skulle detta nu blisva uppenbart. Och de edsvurne kunde då till och med förklara honom oskyldig. Utan denna förhandling måste domstolen afkunna dödsdomen. Äfven den anklagade syntes öfverraskad, då han erfor sin kusks närvaro. I början visade han sig till och med förskräckt. Blekheten i hans ansigte hade blifvit djupare. Men med stor ansträngning återvann han dock snart väldet öfver sig sjelf. Domstolen måste omfatta ett beslut öfver advokatens anförande. Först måste likväl statsombudet höras. Han bestred giltigheten af andragandet. Med den ställning han innehade var det hans skyldighet. Lagen var klar och ingen annan tolkning af densamma tillåten. Kunde den anklagade dessförutan förklaras oskyldig, såge han det med glädje. Statsombudet kunde icke handla annorlunda. Presidenten vände sig till den anklagade. — Ni har hört, anklagade! Äfven domstolen tillåter er ännu att återtaga er sjelfanklagelse. Ännu en gång riktades allas blickar med högsta spänning på den anklagade. — Jag är skyldig! svarade han lugnt.