Det oförmodade vittnet. En kriminalhistoria. (Forts. fr. föreg. N:o.) Domstolen hade nu endast att uppfylla sin sorgliga pligt. Dermed var förhandlingen slut. Med en dödsdom! Med en dödsdom öfver denne man! knotade dock flera hundrade hjertan. Presidenten vände sig till de edsvurne. Han ville affärda dem. Han blef afbruten. Den anklagades advokat reste sig. — Herr president! jag anhåller om ordet. Presidenten betraktade honom nästan med öfverraskning. Enligt lagen fanns numera knappt någon upptänklig anledning till en anmärkning af advokaten. — Till hvilket ändamål? frågade han. — Jag har ett andragande att göra, återtog advokaten bestämdt. Presidenten besinnade sig. — Ni har ordet! Försvararen var en ännu ung, men skarpsinnig och skicklig jurist. Han hade på embetets vägnar blifvit anordnad som advokat åt den anklagade, som icke ville hafva någon försvarare. Hvilket andragande ville han göra? Ville han angripa den klara och tydliga lagen, om hvars fullföljande det nu endast var fråga? Man var nyfiken. Han ville det verkligen.