Fattigdomen. Beklaga ide den fattige derföre, att han sofwer på halm, mättar sig med torftig föda och går klädd i en högst enkel drägt; ty det gifwes foltslag, der den, fom hos oss blir ansedd fattig, skulle prisas afundswärdt rik. Men deri är han att beklaga, om äfwen det lilla ftundom fattas honom, och följaltligen hans kropps helsa måste uppoffras; eller om han, för att erna detta lIilla, måste arbeta få rastlöst, att ingen tid återstår till hans själs wederqwickelse; menniskan blir då lik en maskin. Den, fom wet förwärfwa så mycket, att han förmår slydda fin kropp mot wäderlekens stränghet, lika mycket med hwillen klädnad; att han kan stilla sin hunger med sund föda, lika mycket om läcker eller ide; att han äfwen kan meddela åt huftru och barn de första oumbärliga förnödenheter — han är ide fattig, För den fatti ge blomstrar der den skönaste glädje, hwarest den rike för: modar elände. En småsak gör den behöfwande mer fäll, än en praktfull gafwa den rike. Du bedrager dig, om du tror, att fattigdomen på gods äfwen är fattigdom på nöje. Under halmtaket gästar ofta glädjen, fom i pas latsernas mat: och danssalar blifwit en fremling, och sorgfriheten bäddar ofta mjukt ät den torftige på hans halmbädd, medan bekymret fyller sidenkuddar med törnen. Till glädjen hörer ide rikedom, utan ett för den öppet hjerta. Den menlösa barndomen wet intet om penningar och gods, men meft om glädjen. Och stormar det omkring dig än sa mycket, blif ide försagd. Dagswerkaren tröftas wid dagens hetta med utsigten om aftonens swalka, den fromme lidande wid tanken på en bättre werld. Der, bortom solen, som lugn och wälsignelserik herrskar i sin krets, bortom nattens skimrande werldar, som i ewig frid draga widare, — der är de Godas samlingsplats, der blifwa ödets gåtor lösta, der finner dygden fin palm och troheten sin segerkrans. (W. W.) — ND