Det oförmodade vittnet. En kriminalhistoria. (borts. fr. föreg. N:o.) Gestalten syntes nu helt och hållet i fönstret. — Tillbaka, tillbaka! utropade hon ändtligen. Det var för sent. En ung man i uhlanofficers-uniform hade redan sprungit in i rummet. Han var en vacker, ung karl. Man kan lätt gissa, att han i den nätta, smakfulla, glänsande uniformen skulle vara dubbelt så förförisk för ett qvinnohjerta, som redan förut var tillgängligt för förförelser. Han låg vid den sköna fruns fötter. — Förlåtelse, dyra Emilie! — Tillbaka, tillbaka! — Icke ett steg, förrän ni har förlåtit mig. — Ni gör mig olycklig, och äfven er sjelf. — Ni är ensam, Emilie, jag vet det. Jag ser ändtligen åter allena. — Olycklige! Eländige! vågade hon icke säga. ÅÄtt hon icke kunde säga det, var hennes brott och hennes förderf. Ordet ,,olycklige! var redan en förlåtelse, det var mer, det var en uppmuntran. Ilan sprang upp, för att omfamna henne. Ilon kunde icke försvara sig. Hon måste det likväl. C 1 —