Ja, J män gören lagarne och han redan sörjt för att fördelen är på er sida; ty annars borde en fru ha fullkomlig rättighet att fordra skiljsmessa när mannen blir frimurare, när han har ett slags hörnskåp i sitt hjerta, en hemlig plats i sitt sinne, dit hans stackars fru inte får sticka stad. Blomberg, du får inte på en hel vecka lägga dina ögon ihop, om du inte säger mig åtminstone något om det. Nå, säg nu då! Du är ju en god och snäll man. Jag är öfvertygad, Blomberg, om att jag inte kunde neka dig något, och du vet det också, eller borde åtminstone veta det. Jag önskade bara att jag hade en hemlighet. At hvem skulle jag väl hellre anförtro den än åt min goda älskade man? Jag skulle känna mig högst olycklig om jag vore tvungen att behålla den för mig sjelf. Nå, Blomberg? Har man väl någonsin sett en sådan man? Hvad säger jag? Man! Nej, en barbar, en känslolös rå barbar! Jag har ju ingenting emot att du är frimurare, Blomberg; jag tror till och med att det är något rätt bra. Det är bara det att du gör en hemlighet deraf, det är bara det som förargar mig. Men du vill väl ändå säga mig det, du vill berätta det för din Barbara? Du vill inte? Då är du en usel menniska, Blomberg. Men jag vet hvarför du inte vill säga mig det, jag vet det. Orsaken är att du skäms tala om för mig hur man haft dig till narr. Det är det! Du vid dina år, maka och familjefar! Jag skulle blygas för mig sjelf, Blomberg!