godt genast ha blifvit slafvinna; kanske hade det varit bättre. Men når jag går ut, Blomberg, vill jag åtminstone se ut som folk. Ack, ett sådant regn! Till slut ska väl fönsterna också bli utslagna. Hu, jag är riktigt ängslig för morgondagen. Hur jag skall komma till mamma, det vet jag inte. Men gå skall jag, om jag också skulle dö efter det. Nej, låna något paraply, se, det gör jag då inte. Nej, och inte heller får du köpa något. Jag säger dig, Blomberg, om du omigen skaffar ett paraply i huset, så kastar jag ut det på gatan. Jag vill ha mitt paraply tillbaka eller också inte något alls. Och jag, som just nyss i förra veckan lät lage vårt paraply. Hade jag vetat hvad jag nu vet, så hade jag vackert låtit bli det och inte betalt någon lagning, för att folk skola skratta ut oss. Men det är dig enahanda; du sofver i alla fall som en stock. Du tänker inte på din arma, tåliga fru och dina beskedliga barn. Du tänker inte på något annat än att låna ut paraplyer. De männen, de minnen! Kalla sig för skapelsens herrar! Sköna herrar, som inte en gång förstå att akta ett paraply! Jag vet att utfärden i morgon blir min död. Men det är just hvad du vill: då tänker du gå i din klubb och göra hvad dig lyster — och mina stackars barn lära då bli skönt skötta. Men du skall känna dig lycklig. Säg ingenting! Jag vet att det skall så gå; ty annars hade du inte lånat ut paraplyet.