En sann historia. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Det var en dag i November 1856. Han hade inträdt på kaftet och intagit sin vanliga plats, samt tog upp närmaste tidning. Det var Åugsburger Allgemeine Zeitung; han hade varit flera är i Tyskland, och förstod så der temligen språket. Han fäste ögonen på en korrespondensartikel daterad från Jena. ,Jena? tänkte han — ,der var jag också. Hvad ha de för sig der? Han läser vidare. — ,Fest i Waldolf. Waldorf? Jag känner igen namnet: hvar har jag hört det? Under det han fortsätter läsningen tilltager den gamle kaptenens rörelse i den grad, att det fäster de andra kafce-gästernas uppmärksamhet. Grand Dien! Davoust — Waldorf — de tio männen — pastorns son! Har jag drömt allt det der, eller är det detsamma? Glömdt under långa år, — utplånadt af tusen andra krigiska äfventyr — förlagdt och bortkommet i de öfverfyllda kamrarne afen krigares minne, kom uppträdet åter i dagen. Pastorns son lefde ännu, ihågkom och tackade önnu sin födelsebygds räddare! Många långa år hade förgått, sedan den gamle mannen känt sig så varm om hjertat. Samma afton skref han till drf 1 Leipzig. Doktorn var sjuk, och hade ej många månader qvar att lefva; men den gamle krigarens bref syntes honom liksom ett försynens svar på hans