En Gotländsk Krutprest i Carl 12:3 tid. För nära 20 är sedan reste antecknaren häraf för förfta gån gen genom Gothem. Wän af forntida minnen tunde jag ej uns derlata att bese denna sockens wackra kyrka med dess manga aldriga qwarlefwor och det straxt wester om kyrtan befintliga gamla märks liga fästet, ett högt, fyrkantigt ftentorn. En gammal 70-arig, sprakjam och bestedlig klockare, (född Smalänning ifall jag ej miss minner mig) wijade mig kyrkan. Bland mycket, fom der intreferade mig, fann jag äfwen något, fom jag da tyckte gerna kunnat wara borta, nemligen en hop gamla kludderier af nagon malare, fom tydligen warit fuskare och fom pa atskilliga bäntdörrar suddat bröstbilder, hwilka skulle föreställa heliga personer, men hwilka förradde att mannen, ehuru han troligen gjort sa godt han förmatt, lupit mycket för tidigt ur skolan. När iag gick ur kyrkan märkte jag på en af kyrkodörrarne en målad bild, föreställande en soldat i gammaldags krigaredrägt, som stod der helt kavat med gewär i arm. Jag fragade min ledsagare hwem denna bild föreställde och han swarade, att den föreställde en af socknens jordna klockare. Klodare! utropade jag, det föresiäller ju en soldat och den helt morst ända. ., Nå ja, inwände klockaren, fon inte en person hafwa förenat bada dessa befattningar? . Möjligen, war mitt swar, men medgif att sådant ändå är något owanligt. Gerna medgifwer jag det, genmälte den gamle, fom intet såg oäfwen ut att sjelf hafwa kunnat i yngre är med heder fylla fin plats i ett granoadörs-led, odfa, fortfor han, mwar den klocaren, som star afmalad här, just inte en få alldeles manlig klockare, han hade på skarpa allwaret tumlat om med polacker och kossacker, och det är just han fom målat de der bilderna på bänkarna, dem Herrn icke tyder om. Ab, har han det! — den mannen har saäledes kunnat föra både penseln och bajonetten, änstönt han fom malare ej tillhört nagon utmärkt skola; men hur i all werlden blef han klockare här i församlingen; war han Gotlänning? Jag met ide. Skulle knappt tro det; men af hwad anled: ning han fom bit, wet jag. Har Herrn hört omtalad när en frutprest med wapen förwärfwade fig Pastors Embetet i Gothem 9 MNej, sannerligen jag det har, men bra gerna skulle jag wilja böra den berättelsen, om min hederlige fader frolmäftare will göra mig det nöjet att omtala den. Ja, med största nöje, fade gubben, odh då funna wi ju flå oss ner här på bänken wid fyrfogardsmuren. Wi satte oss pa den bänk gubben wisade mig och han började berätta. Hans berättelie gick tillbaka till 12:te Carls tid — denna tid sa ärorik wid början, sa sorglig till slut. Jag skall straxt anföra hwad den gamle berättade, men först och ifall du min wärde läsare, fom genomögnar detta, skulle be haga föreställa dig att gubben trattade i mig en — hur jag stall falla det? — jo dalmas, fom jag nn skulle wilja wara nog oförfrämd att försöka tratta i dig, få far jag den äran underrätta om följande: dels emedan gubbens berättelse intresserade mig, dels emedan den person, hwarom berättelsen handlar, utgör en af mina förfäder på min farmors sida, få föresatte jag mig att försöka skaffa mig närmare upplysningar om förhallandet än gubben kunde lemna mig, och dessa upplysningar har jag funnit, dels mundtliga, förs warade sasom en familjtradition inom den slägt presten tillhörde, dels och striftliga af hans egen hand. Dessa sednare paträffade jag många är efter det min gamle sagesman berättade mig tilldragelsen. Det war för nägra få är sedan fom jag befann migitrate ten af Gothem, under en resa, fom jag företagit i och för min älstlingsjysselsättning, utredande af gamla Gotländfra slägter. Det mar slägtskapsförhallanden uti en numera utdöd gammal ansedd Gotländsk slägt jag wille hafwa reda på, och det föll mig in att jag möjligen uti pastorsarchivet i Gothem kunde, änftönt jag ej bade synnerlig förhoppning att der finna nagot i det speciella fall jag då företrädeswis aftundade upplysning uti, paträffa nagot, som kunde leda mig på sparet i mina efterforstningar. Jag for alltsa till Gothem, der jag efterfrågade min gamle wän klockaren. Han war afsomnad för flera är sedan. Kyrkoherden kände jag ej; ide förthy beslöt jag för honom framställa mitt ärende. Jag fann i honom en älskwärd man, som intresserade fig för och ärade forne tiden, dess minnen och lemningar. Beredwilligt git han min öns stan till mötes att få genomse archivets gamla handlingar och han ledsagade mig sjelf till kyrkan, der just nu en betydlig reparation pagick, hwarigenom det herrliga templet, under hans och förjamlingens oförtrutna bemödanden, aterställdes till def; ursprungliga stönhet. Här ibland mänga gamla, för kännedom af fordna för hallanden wigtiga, anteckningar, paträffade jag i archivet äfven egenhändiga strifter af den prest, fom gubben omtalat, och dessa anteckningar bestyrkte till en stor del hwad gubben och familjtraditionen förmälde om ifragawarande prestman. Och sedan jag nu tror mig wisat, att den sägen jag nu går att omförmäls är, atminstone till det hufwudsakligaste, grundad på werklig tilldragelse, will jag anföra gubbens berättelse, änskönt jag icke, efter sa lang tids förlopp, kan framställa den ordagrannt: TAiiiii !x )ss!rUAHG—:-: v