Ett sandkorn. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Morgonen derpå infann sig en skön, blek man i generalsuniform i S:t Michaels-palatsets hofmästares lilla boningsrum, der Istvan, dödgräfvaren, låg och yrade. Den bleke mannen var ezar Alexander, numera sin olycklige faders efterträdare på det största europeiska kejsardömes thron. Han begagnade det första ögonblick, då Istvan återfick sitt medvetande, att forska efter hans sällsamma uppträdande i palatset. I afbrutna satser berättade Istvan sitt sammanträffande med kejsar Paul på kyrkogården. -Vid den helige Georg! utropade han vid slutet af sin sorgliga berättelse, ,hade den store ezaren hållit sitt ord, såsom han lofvade mig, att på slaget 11 infinna sig vid Herkules-pelaren utanför 8:t Michaels-palatset, så hade hans mördare funnit ett tomt rum, och jag, som stod på glödande kol, hade ännu före utförandet upptäckt den förskräckliga komplott, som hotade hans lif. Ack, då han bjöd mig till sig klockan 11 den påföljande natten, såg han på sitt lilla fickur med en blick, som tycktes säga: Du kan vara säker på att jag kommer! — Vid dessa den gamle mannens af konvulsiviska ryckningar afbrutna ord tog kejsar Alexander, under det att stora tårar runno ur hans ögon,