af violblommor, blått som hennes fäderneslands himmel! Hvem skulle tro att dessa torra, blåsvarta läppar en gång buro purpurns friska färg! Hvem skulle tro, att detta okammade, oflätade och i förtid grånande hår en gång var så glänsande svart, så silkeslent och så skönt flätadt! Hennes kropp, förut blott höljd i siden och sammet, är nu till en del insvept i en säckgrof, till hälften sönderfallen kjortel! Och handen, hvars glänsande hvithet en gång fördunklade snöns glans, nu så skrynklig, så smutsig! Hon kommer närmare! Söker hon kanske sin handske? Här ligger jag i en sophög. Hon ser mig, betraktar mig, känner igen mig, störtar med ett skri till marken och . . . är död! Således skulle du sluta på detta sätt?! Arma Eleonore! (N. o. F.)