(Jnsändt). Till Wisby Jnnewånare! Naturen skapades af Gud sasom ett kärleksfullt löfte till menniskan, att hon i densamma utgör den första och dyrbaraste perlan. Till fin tjenst fit menniskan konsten, sublim i dess himlaborna kraft, herrlig i den stönhet Guds finger genom henne bildat, majestätist dä hon förenar fina krafter med det underbara naturen fram bringar. Naturen och konsten äro twillingar, alstrade af samma Herre, — de äro barn, som fordra skydd och ward och ej böra sländas af pandalismens rofgiriga händer. Den njutning de gifwa menniskosjälen är ej blott stundens intryck; warm och bildande genomlöper den wart lif i tusende former, och höjer oss till Honom, fom tryckt fin bild på den minsta atom inom werldsskapelsen. Jag trodde att alla ffulle känna mina tankar, och att samma naturens och konstens förenade solstimmer skulle glänsa i allas hjertan, — men jag bedrog mig bittert. Så tänkte och hoppades troligen äfmen Wisby PlanteringsGilles Ledamöter wid dess wackra anläggningar uti palissaderna, och få tänkte ganska sannolikt äfwen Manhems ädla anläggare, då han började odla den jord; fom utgör Palifadernas fortfträdning inwid stranden och en dag skall bilda den stönaste knoppen i blomsterringen kring Wisby. Båda hafwa tywärr fått känna vandalismens wälde, och dens na är ej owanlig i wår gamla stad, der wåra stöna ruiner frundeligen funna wisa, huru sköflingsbegäret ej är främmande inom wårt samhälle. Jag will ej härmed klandra alla, — twertom är meningen med dessa ord en bön till dem, fom älska natur och konst förenade, att skydda det kära de fe, och att wärna detsamma mot okunnighetens och illwiljans hädiska händer. Jag föranledes till dessa reflectioner, då jag ser palissadernas gräsmattor wanhelgas af personer, känslolösa för naturens och fonstens stönheter, dess Josephinakälla till en del förstörd; men ännu mer då jag inträder i Manhem, och fer rofenbuffar nedtrampade af vandaliffa fötter, den insadda gräsmattan förödd, och ytterligare den för stönhetssinnet så fängslande wattenstrålen — i glittrande, tusenfärgade kaskader spridande fin glans emot himmelen — för härjad, ett mål för oförstånd eler barbari. Hwad är vandalismen, torde måhända någon fråga. Det är, swarar jag, glömskan af att en högre matt stapat allt hwad wi fe, att det herrliga i naturen, det fröna i konsten, är en stråle från himmelens lifgifwande sol, genomträngande wara hjertan och uppsökande inspirationen, då naturens fällor äro nära att förtorka. Det är glömstan af det oändliga warde, fom gaf lif i naturen och själ i menniskans stofthydda — det är uttrycket af det råaste förakt för Herrans ewiga lagar, och jag anser mig ingalunda för mäten, om jag söker brännmärka naturens och konstens fiender, hwar de än må finnas. Uppsöt en öde plats och nedlägg arbete och omtanla å den samma. Sök att sklapa ett njutningsfullt Eden för dig sjelf och många: och mottag medmenniskors tacksamhet genom förstörande af allt hwad du gjort — och konsten skall dö i sin linda, naturen förtwina och din egen kraft förlamas. Jättekraft har menniffomiljan då hon finner uppmuntran, men jättestark är och förftöreljeandan på jorden. Mätte den förra alltid öfwerwinna den fednare oh natur med konst förenad bilda en frön, för alla tider waraktig minnesstod af himmelens makt och jordebarnens gudas borna krafter! Jag torde här funna få tillägga, att det är en innerlig glädje att fe, huru fär naturen allmänneligen är för Wisby innebyggare, huru dess minsta kamrar doftar af himmelens kärleksfulla barns, blommornas, wällukter, likasom jag ock inom rikedomens sköte ser dem slyddade med warma händer. Derföre är kontrasten emellan vandalismen och skönheterna wi å mår i i naturen skåda få mycfet större, och innerlig är min bön, att de ädla, de högfinnade bland Wisby innebyggare wille med färleksfullt öga stydda hwad det allmänna eller den enffildta, det mare fig inom eller utom staden, söker med konstens tillhjelp försköna, och att alla odlingar, få widt möjligt är, blifwa fridlysta för barbarismen och ungdomligt öfwerdäd. Esaias. — — TAAQ —c