Tvenne Pingstaftnar i Lidners lif, Af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Om middagen stod, i den stackars poetens rum, för första gången på mycket länge, ett dukadt bord med flera rätter mat. Lidner hade lemnat sängen. Iklädd en rock och ett par pantalonger, dem Anderson anskaffat, delade han måltiden med sin hustru, sitt barn och Pehr. Sällan har en sådan blifvit intagen med förnöjdare hjertan. Sedan man ätit middag och Lidner med några glas godt vin fått skölja ned mat och bekymmer, berättade Pehr, att han nu var garfvare i Ulrieehamn och der egde en liten gård; han var gift och hade tvenne barn samt hade i aftärer rest upp till Stockholm. Vid sin ankomst dit, hade han frågat efter sin fordna välgörare, och man hade då berättat honom, att denne vunnit ett stort namn, men var försänkt i fattigdom. Han lät affärer och allt hvila, för att söka upp den, till hvilken han ansåg sig stå i så stor förbindelse. Nu tyckte sig Pehr vara den lyckligaste menniska på jorden, för det han fått ett tillfälle att visa sin erkänsla. Pehr Anderson gjorde för Lidner under sitt vistande i hufvudstaden allt hvad hans tillgångar medgåfvo.