Landstinget. Redan förut är Sweriges lycka stor nog, då wi seml. ega ett lyckligt politiskt läge bland de andra fol: en, ett godt land, som tillräckligt föder oss samt en lag, som är nog stark och wördad för att lika skiydra alla; men då derjemte en folkkär Konung i samwerkan med hela sitt råd och Rikets frie Ständer sjelfmant och ännu ytterligare will utwidga wart folks rätt att närmare handhafwa wåra egna och Landets angelägenheter, Mvilfet utwecklar wår redan förut få fria författning till en fulllomlig sjelfstyrelse, må wäl nu hwar och en Swensk man, fom har något förstand om det allmänna och hjerta för Fäderneslandets sanna mil och trygghet, ej blott med tacksamhet erkänna all denna lycka, utan ock allwarligt fråga sig, om wi werkligen och nog allmänt ega till: räcklig insigt, allwar, fans och uppoffringshag för all: männa ärendens behandling, få att mi my, alltmer fria från de gamla ståndens, tjenstemännens och de s. k. Herrarnes förmynderskap, kunna sjelfwe ej blott bestyra wåra närmare offentliga angelägenheter, utan jemwäl handhafwa dessa så, att hela Rikets sannskyldiga lycka och säkerhet deraf blir följden. Latom oss hoppas det; och det är i alla fall ej wärdt att nu göra något Ane nat, ty mi stå redan i sjelfstyrelsens lycka, d. w. s. ftadse fullmäktigskaperna äro allaredan i full gång, mången tror att det gamla rifsdags-fyftemet sjunger på sista wersen och wåra nya landstingsmän skola oförtöfwadt wäljas. Men, ehuru wi wisserligen tro, att sjelfstyrelse är en wälsignad fak samt att Swenska folfet, fom fran he denhös egt lyckan af en fri författning, wäl bör wara moget för en widgad follfrihet, så maste man doc med: gifwa, att detta styrelsesätt innebär stora swårigheter, fanske wådor, helst i början, samt utan all fråga med: förer ett oändligt anfiwar; ty då folket nu alltmer fall styra fig sjelft, få maste det oc lita på sig sjelft och och äfwen allenast skylla sig sjelft för fin frihets följder, de goda fom de dåliga. Derföre, då wi mr ftå inför en ny framtid, fom mi tyda ligger i wår hand, är det sannerligen af största wigt att med fans befinna wår ställning och att icke förakta det förflutna, utan taga dess lärdomar, eller förfädrens wishet, gjorda misstag och Landets olyckor med oss såsom ett rättesnöre på wåra nya banor. — Mean är mu i demna tid af brytning mycket ifrig med att förkasta allt det fordna, och der ibland isynnerhet det gamla rvifsdagåwäfendet med dess stånd och fyrdelning, hwilten författning dock sannerligen mången i denna stunden ännu på långt när ej rätt Fönner, och hwilken, oaktadt flera brister, lilwäl hittills ej blott mäktat uppehalla Fäderneslandets frihet, kredit och sjelfbestånd, utan jemwäl för Landet utwecklat de mwiatigaste både moraliska och politiska förbättringar. Men man will ej mer weta af denna fyrkantighet! Nå, wäl. Wi hoppas blott, uppriktigt önskande all framgång åt det nya och föreslagna styrelsesättet, att man nu måtte köra wackert i backarne och ej göra wändningen från det gamla spåret till det nya alllför twärt, få att ingen wada må uppstå för en lycklig och ostörd framfärd till det ön skade målet, som är Fäderneslandets trygghet och ära samt allas wälfärd. Då Landstingets werksamhet ej blott har afseende på det enskildta landskapets utweckling och förkofran, utan troligtwis också blir af ganska stor politisk wigt i flera hänseenden, få önska wi, att wåra yttrade sansade jig: ter om det nya fjelfftyreljerväfendet måtte, i afseende på de snart förestaende walen af landstingsmän inom wår ort, werka derhän, att dessa måtte ske med full fans, utan ensidighet och ståndshat, eller få att man, Aåtmins ftone fåfom en öfmergång från det gamla till det nya, mid dessa mal utan allt affeende pa stånd och klasser — hwilket just är i den nya författningens anda — till landstingsmän utsåge ortens bäste offentliga förmågor — — — ——— 2—— .— — —