Lidner såg på honom, men med en blick, som utvisade, att han nu ansåg sig hafva en fullkomligt obekant person framför sig. — Jag behöfver icke fråga, om jag är igenkänd, började mannen. Det vore icke gerna möjligt, att herr Lidner skulle minnas mig. Mitt namn är eljest Pehr Anderson. — Pehr Anderson! upprepade Lidner och sökte i sitt minne. När eller hvar råkades vi sist? — I Göteborg för omkring aderton år sedan. Herr Lidner har väl icke alldeles glömt den lilla tiggaregossen, hvilken ni bar hem från landsvägen, och hvars mor och syster ni räddade ifrån att dö af hunger? — Ah, nu mins jag! utropade Lidner. Den matta blicken fick lif, och kring de bleka läpparna lekte ett småleende. Jag undfägnades med smörj för denna mandat. Min far ville med rottingen lära mig förstånd. Nå, det var roligt att se en så gammal bekant. Lidner skakade Pehrs hand. Det är mig ett dubbelt nöje, emedan det erinrar mig om den första verkliga glädje af ädlare natur jag såsom gosse erfor, med detsamma er närvaro säger mig, att af den lilla fattiga Pehr blifvit en bra karl. i — Mamma, mamma, mat, jag är så hungrig! ropade återigen den lilla flickan gråtande. Pehr vände sig hastigt om, mumlande vid sig sjelf: — Alldeles som lilla Greta ropade den der