Tvenne Pingstaftnar i Lidners lif. Af Marie Sophie Schwartz. (Forts. fr. föreg. N:o). Öfver tankens flygt och öfver fantasiens inspiration hängde nöden, de stundliga behofven såsom en blytyngd. Huru kunna dikta, då armodet grinade emot honom, då hustru och barn saknade bröd? En tår af namnlös smärta kom som en dimma för hans syn, och en suck, full af qval, höjde den af fattigdom och sjuklighet hemsökta skaldens bröst. Vid ljudet häraf vände Jacquette hastigt på hufvudet och såg på mannen. De båda makarnas ögon möttes. Huru mycket låg ej i denna blick! I hennes stod, att, om än Lidner var utblottad på allt, till och med inre frid, så var han likväl rik på kärlek. De yttrade ej ett ord; men deras ögon sade allt hvad deras läppar tego med. Jacquette hade, i det hon flyttade blicken från dottern till fadern, glömt att vagga barnet. Den lilla slog också nu upp ögonen och ropade med hög och klar röst: — Mamma, jag är hungrig! Lidner höljde ansigtet med sina händer, Jacquette böjde sig ned öfver flickan.