Tvenne Pingstaftnar i Lidners lif. Af Marie Sophie Schwartz. (Forts. fr. föreg. N:o). Tiden gick. Ett år förflöt. Fru Aurell hade tagit Pehr och hans mor under sitt beskydd. Döden tog den lilla flickan i sitt kort efter fru Aurells första besök i deras usla hem. Lina hade fått arbete och Pehr blifvit satt i garfvarlära. Bengt hyste fortsarande för dessa sina skyddslingar ett stort deltagande. Om han händelsevis hade sått några pengar, var det en afgjord sak att han af dem skulle dela med sig åt Pehr, som ä sin sida betraktade Bengt såsom ett högre väsende. Så hade året förgätt. utan att Bengt anade, hvilket hårdt slag som skulle träffa hans hjerta, och med ens låta honom smaka lifvets bitterhet. Fru Aurell, hvars helsa länge varit vacklande, insjuknade. Hon var sjelf den första, som insåg, det hon aldrig skulle uppstå från sin sjukbädd. En dag, då Bengt inträdde till henne, yttrade hon: — Ifall jag nu skulle dö, vill du då lofva mig att troget bevara mitt minne och städse ihågkomma de lärdomar jag gifvit dig? — Säg, min älskade gosse, att du skall låta min ande stå varnande vid din sida och hålla dig tillbaka, då du är